unikt älskad

Varannan torsdag träffas vi i Mölnbo Missionskyrka och äter middag tillsammans. Vi gör det med inspiration från den tidiga kyrkan som sågs i hemmen. De delade sin tro med varandra, påminde om de löften som går att läsa om i Bibeln och så åt de tillsammans till minne av vad Jesus gjort i deras liv.

Varannan torsdag ojämna veckor ses vi och har samma upplägg. Vi äter middag tillsammans med Jesus!

I torsdags läste vi texten om den förlorade sonen från Lukasevangeliet i Nya Testamentet (kapitel 15 verserna 11 till 32. Du kan läsa den här ) . Det är en liknelse som Jesus delade som beskriver Faderns (Guds) kärlek till oss människor. Vi pratade om hur det är att vara syskon och känna avundsjuka mot varandra. Om hur lätt det är att tycka att man är tagen för given. I liknelsen poängterar Fadern att båda sönerna haft lika tillgång till Hans kärlek och resurser. Den ena sonen hade bett om ett tidigt arv och sedan slösat bort allt. Den andra hade varit trogen och stannat kvar hemma och slitit med vardagssysslorna. Det är klart att brorsan som stannat hemma kan känna besvikelse över att Fadern ställer till med stor fest när yngsta sonen kommer hem igen.

När jag läste texten ringde en fråga inom mig. Vem är det som är förlorad egentligen? Den yngre brodern som valde att gå sin egen väg, misslyckades grovt, vände hem igen och ödmjukade sig inför sin Far? Eller storebrorsan som stannat kvar och pliktskyldigt gjort sina sysslor men som inte förstår sin Faders kärlek och kanske inte heller sitt eget behov av att ödmjuka sig inför den kärleken?

Vem är det som är förlorad egentligen? Den som vet om sitt behov av räddning eller den som lever i tron att den redan har allt klart? I bibeln lär vi oss att Gud vill ha relation med oss. Gud längtar efter oss, efter att dela hela livet, kamp och glädje. Det bästa Gud vet är att visa sin kärlek till oss människor. Det svåraste vi har är att ta emot den kärleken utan motprestation. Jag kan inte göra något för att förtjäna den, men tar jag emot kärleken gör den något med mig. Jag inser mitt beroende av den här större kraften. Jag inser att jag bara är en människa och att Gud är något mycket större och kraftfullare. När jag väljer att acceptera det maktförhållandet, erkänner var min makt tar slut och var den här större kraften tar vid. Då är jag inte längre förlorad. Det är vad jag tror den yngsta sonen gjorde, han erkände att han misslyckats i sig själv och att han inte är ensam stark.

Vi avslutade kvällen med att jag delade en tanke om hur föräldrar älskar sina barn. Jag har vuxit upp med idén att Gud älskar alla människor lika mycket. Vad den idén har gjort med mig är att den ibland skapat både frustration och sorg när jag ser hur andras liv är i jämförelse med mitt. Den har också gjort att jag inte velat ”slösa” med att ta emot av Guds kärlek för då kanske någon annan får mindre.

Häromåret planterades en ny idé om Guds kärlek i mig. Gud älskar oss inte lika mycket. Gud älskar oss unikt! Om du har barn så kanske du kommer förstå den idén bättre. Älskar du dina barn precis lika mycket? Eller älskar du varje barn på ett unikt sätt? Jag hör många föräldrar säga när de väntar barn nummer två att de inte vet hur det ska få plats med mer kärlek än de redan känner för sitt första barn. Men när barn nummer två, tre, fyra osv kommer så har man insett att kärleken inte delar upp sig utan växer på olika sätt och att varje barn får lika mycket plats i hjärtat. Gud som är alltings Fader och Moder har ett stort hjärta. Vi tävlar inte om Guds uppmärksamhet eller kärlek. Vi är alla utsatta för en stor kärleksbomb från Gud. Frågan är om vi vågar ta emot den kärleken?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s