En gemenskap som tittar både framåt och bakåt

När man arbetar med förändringsprocesser i församling inser man rätt snabbt att mycket av det man vill införa av ”nya” inslag redan funnits och varit en naturlig del av gemenskapen vid ett tidigare skede.

”Det som är har redan varit, det som kommer har redan funnits. Gud letar åter fram det flydda.” (Predikaren 3:15)

Att bryta ny mark innebär inte nödvändigtvis att förkasta allt som varit. Det handlar många gånger om att återupptäcka, om att ta fram eviga sanningar och låta dem få utrymme igen på det sätt som behövs för den tid som är nu.

Att bryta ny mark innebär ibland att förverkliga någon annans dröm eller vision som det ännu inte varit tid för. Eller att rensa bort visioner, drömmar och planer som till slut gjort att det är svårt att se varför man håller på.

Det är lite som att vara en trädgårdsmästare. Växter har funnits i alla tider, växtkraften likaså. En hel del kunskap och erfarenhet om hur man förädlar och tar vara på växtkraften finns. Det går mode i hur en trädgård ska se ut och vilken funktion den ska ha. Och ibland behöver man byta ut metoder och verktyg. Ibland därför att verktygen blivit rostiga och svåra att använda, ibland därför att det kommit ny erfarenhet som visar vikten av andra metoder. Men en trädgårdsmästare arbetar för att växtkraften ska få rätt förutsättningar så att det bär frukt. Det är frukten, blomster, friska plantor som man längtar efter när man arbetar i trädgården. Grönskan, alla vackra färger och former. Det är det som är visionen och grunden i varför man håller på. Likadant är det för pionjären i församlingen, det är livet, grönskan och växtkraften som är målet.

Det går att skönja det tidlösa när man läser i bibeln och när man ser på kyrkohistorien. Gång på gång får människan ge upp sin egen strävan och inse att Gud haft bättre koll hela tiden. Vad vet vi människor egentligen om livets mysterier? Vi kan inte veta allt eller förstå allt även om vi kan lära oss väldigt mycket.

Det gör mig iallafall väldigt ödmjuk. Jag får vara med i historiens vingslag. Gud låter oss vara med i Hans stora plan. Det hänger inte på oss men vi får alla vara med och spela nyckelroller på det unika sätt som just vi kan spela.

Jag läser i Predikaren idag och tänker på tidens gång. På det som varit och vad som komma skall!”Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred. Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda — det är en gåva från Gud. Jag vet att vad Gud gör består för alltid, ingen kan lägga något därtill, ingen kan dra något därifrån. Så handlar Gud för att man skall bäva inför honom. Det som är har redan varit, det som kommer har redan funnits. Gud letar åter fram det flydda.”‭‭Predikaren‬ ‭3:1-15‬ ‭