Gud älskar mig som mest när jag förtjänar det som minst

Jag vet inte hur många predikningar jag har hört som säger att man inte ska känna efter. Att det är farligt att lyssna på sina känslor och känna efter.

Det är bland det dummaste jag har hört och leder till att människor inte lär sig höra Guds viskningar i sitt eget liv.

Det viktiga är att lära sig urskilja vilka känslor som leder till liv, glädje och frid och vilka känslor som kommer ur sår och rädslor och som leder till ännu mer sår, rädslor och oro. Alla känslor vi känner är viktiga att lyssna på, ibland därför att Gud talar direkt genom dem och ibland därför att Gud talar indirekt genom att vi får insikt om starka känslor som bottnar i något Gud kan befria och hela oss ifrån. Hur som helst så är det LIVsviktigt att lyssna på sina känslor. En kyrka som inte förstår eller vet vad den känner eller till och med ignorerar sina känslor är farlig.

Om jag inte hade lärt mig att känna efter hade jag med största sannolikhet kommit ännu senare till andaktsstunden på äldreboendet i Gnesta häromdagen.

I onsdags morse fick jag en känsla att jag skulle öppna kalendern. När man jobbat hemifrån några dagar hamnar lätt en del rutiner som att öppna papperskalendern lite vid sidan av. I kalendern blev jag påmind om andakten jag skulle hålla en stund senare. Så jag tittar igenom min andaktsbok och kände inspiration kring ett tankespår. Packade med bibeln och boken och allt annat man behöver när man ska iväg. Var jag än letade kunde jag inte hitta min plånbok. Jag blev mer och mer stressad eftersom jag visste det kommit mer snö och behövde skotta fram bilen. Under tiden jag sprang runt och letade kände jag att jag skulle skicka iväg ett sms till några vänner som jag har förbönsutbyte med. Men jag blev alltmer stressad så jag tog mig inte tid till det utan sprang istället ned till bilen för att se om plånboken var där.

Ute vid bilen hade det kommit ungefär dubbelt så mycket snö som dagen innan då jag skottat fram både bil och uppfart. Det var bara att börja om från början. Jag hade fortfarande tid på mig så jag tänkte jag får strunta i plånboken just nu. Jag vet inte om du tappat bort plånboken någon gång men det är en hel del tankar som kommer upp när man gör det. ”När hade jag den senast? Kan jag ha slängt ned den i soporna med nektarinskalet på tågstationen? Har någon tagit den? Hur kan jag vara så klantig att jag tappar bort min plånbok.” Ja ungefär så där snurrade det på i mitt huvud medans jag skyfflade bort snön från bilen. Till slut kunde jag öppna dörren och leta efter plånboken som inte heller låg där. Då kom paniken. Nu stod jag plötsligt i ett läge som skulle kunna påverka resten av dagen kanske till och med veckan på ett negativt sätt.

Där ställdes jag inför ett tydligt val. Antingen fortsätta låta paniken dra vidare med mig eller välja att lita på att det kommer lösa sig. Jag valde freden och tog fram mobiltelefonen och skicka iväg det där sms:et om förbön och i samma sekund som jag skickat iväg det kom en känsla, en tanke. Jag fick ytterligare ett ställe att leta på och sprang upp till hallen igen och mycket riktigt där låg den. I ryggsäcken jag hade på skogsutflykten helgen innan.

Jag väljer att tacka Gud för bönesvar även om jag tror att det avgörande var att jag stannade upp och hann uttrycka mitt behov istället för att fortsätta jaga upp mig med alla negativa tankar som istället gjorde mig mer stressad.

Jag skulle prata om Guds kärlek på andakten, hur vi är älskade först oavsett vem vi är och vad vi eventuellt gjort eller inte gjort. Att vår uppgift är att öppna oss och ta emot Guds kärlek. Sen skulle jag prata om hur vi bär hoppet att det är något vi får påminna oss om att ta med i olika tider och sammanhang. Och slutligen skulle jag säga hur vi får välja freden. Mitt i kaos och tumult välja fred istället för oro och bråk.

Jag fick på en gång omsätta min andakt i handling för egen del på vägen dit. Välja att älska mig själv och ta emot Guds kärlek till mig trots en något snurrig förmiddag som jag själv var orsaken till.

Väl på plats insåg jag att det inte dykt upp någon pianist, det var något jag skulle haft koll på också , så jag fick ta fram sånger som jag kunde både sjunga och spela med kort varsel. Valde tre sånger som jag tycker mycket om, alla med ett tema jag tyckte kunde passa in. Men det var inte särskilt genomtänkt. Men det kändes bra, ni vet sådär det kan göra när man lagar mat och känner att man ska tillföra en ny ingrediens och det sen visar sig bli en riktig toppen kombination. När jag sen sitter och spelar och sjunger sång efter sång blir jag själv så berörd. Verserna hakar i varandra och fyller på i det jag delat och vi får alla vara med på en resa där det blev tydligt att någon tänkt på ordningen (inte jag utan Gud alltså). Min uppgift var att ha närvaro nog så att jag kunde känna den där viskande inspirationen.

Guds kärlek har sedan tidens början varit tillgänglig för oss alla. Gud älskar oss oavsett var vi befinner oss och vilka vi är. Det vi som människor får lära oss är dels att acceptera den där kärleken som ser takt igenom alla brister och svagheter och sedan att ta emot den. Så mycket man klarar av, ibland kanske bara en millimeter om dagen.

Det får även en Pionjärpastor öva sig på. Jag är inte perfekt men jag sträcker mig mot kärleken som är helt utan brist.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s