Ibland är det svårt att vara sig själv. Vi sätter hinder både för oss själva ibland och för varandra. Sätter hinder om att ”du alltid varit sån” eller att ”jag är sån här”. Livet ger oss olika hinder också. Erfarenheter vi får genom uppväxt och genom hela livet kan också göra det svårt att vara sig själv. Om man aldrig riktigt upplevt att man fått bli älskad som den man är kan det vara svårt att vara sig själv. I en tid då så mycket kretsar kring självbild kan det bli svårt att veta vem jag är kontra vem jag vill vara. Ibland kan det vara helt olika personer.
I 1 Joh 4 och vers 10 står det ”Detta är kärleken, inte att vi älskat Gud, utan att han älskat oss.” Alltså när vi lär känna kärleken så är den redan djupt rotad i Guds blick på oss.
Jag tror att jag blir mer mig själv ju närmare Gud jag kommer. Därför att Guds kärlek omsluter hela mig och ger mig frihet att vara människa. Att andas ut, sänka axlarna och vara sådär bristfällig som bara en människa kan vara. Jag har upplevt att en av mina största kamper har legat just här. Hur kan Gud älska mig när jag misslyckas så ofta? Jag borde väl först bli vältränad, ha en stabil karriär och vara samlad som människa? Jag borde väl först visa att jag kan be och fasta i flera dygn och att jag är villig att åka till andra sidan jordklotet. Jag har upplevt att bland det svåraste som finns är att ta emot Guds kärlek helt oförtjänt. Jag kan inte göra något för att förtjäna den. Guds kärlek till mig är redan given. Gud älskar redan mig från djupet av sitt hjärta och det finns inget jag kan göra som kommer ta stopp på den kärleken. Inte ens om jag vänder Gud ryggen slutar kärleken bulta för mig.
Jag har insett vilken enorm frihet som ligger i den kärleken. Hur den sätter mig fri att vara precis som jag är, inte färdig, inte perfekt men på väg. På väg mot att förstå mer av Guds kärlek till mig, på väg att växa i tillit till den kärleken. På väg att bli mer mig själv, ännu friare. På väg att älska mina medmänniskor ännu mer, på väg att lära mig vad kärlek till min nästa innebär. Jag är inte färdig och det är som det ska.
Versraderna som vi sjöng på äldreboendet för snart två veckor sedan har legat kvar och ruvat inom mig. Raderna om att Guds kärlek är ett oändligt hem. Om att Guds kärlek ger mig rymd för drömmar.
”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.” (text Anders Frostenson)
Den har väl kyrkan sjungit tusentals gånger och ändå känns det som att vi så sällan faktiskt fattar vad det är vi sjunger. Så sällan lyckas leva i just det där. Kärleken som är så generös att jag kan vara helt mig själv. Som är så generös att jag skulle kunna behandla mina medmänniskor med samma värme. Om bara vi människor förmådde oss ta emot Guds kärlek hur skulle då världen se ut? Det är när jag inte känner generositet mot mig själv som jag blir snål mot andra. Det är när jag själv lider av kärleksbrist som jag utsätter även andra för den.
De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här med att våga vara sig själv. Våga spränga sig ur alla de där hinderna om vad andra tänker och tycker. Bryta med alla ”du är sån och sån” och mitt eget ”jag är sån här”. Tänk om vi istället kunde utveckla en livsstil där vi lever i en upptäcksfärd där vi får lära känna oss själva i Guds kärleksblick och upptäcka nya sidor, nya egenskaper och föda nya drömmar för framtiden. Den som vi skapar tillsammans.
Saliga de som bor i Din kärlek Gud de lovar dig ständigt!
entropalandet.se 