Igår inleddes den kristna fastan inför påsk. Ni vet den vi sjunger om i ”nu är det jul igen..”. Det är kyrkoårets påminnelse till oss att vi regelbundet behöver avsätta tid för att dra oss tillbaka. Fastan inför påsk är 46 dagar (40 fastedagar och 6 söndagar som är fastefria). Det är en tid som symboliserar de 40 dagar som Jesus gick ut i öknen för att samla sig inför det som skulle ske senare under påskdagarna.
På samma sätt kan fastetiden bli en tid för oss att samla oss och återställa fokus och skärpa över vad som är viktigt i livet. En tid att sätta oss ned vid Jesu fötter och tanka inspiration, vägledning och återigen överlämna våra liv i Guds händer. Man kan fasta på många olika sätt, det viktiga är egentligen att inte göra för stor sak av det. Alltså vi behöver inte berätta för någon annan om vi fastar från en särskild sak, det är inget vi ska skryta med. På senare år har det blivit väldigt populärt med fasta från sociala medier och i samband med det kan det vara klokt att skicka information så att tystnaden förklaras, men det beror ju också på hur aktiv man är där från början. En fasta ska vara märkbar i livet där vi väljer att avstå något i förmån för mer tid och fokus på Gud.
För mig har fastetiden blivit en viktig rytm i livet. Den hjälper mig att sätta rätt skärpa, vända mitt perspektiv och sätta mina livsambitioner i rätt sammanhang. Det är en tid då jag låter ordet få mer plats i mitt liv. En tid då jag går igenom mig själv och hur jag använder min tid. En tid då jag försöker avstå från något för att också låta kroppen be genom ökat tålamod, genom hunger eller någon annan uthållighetsövning. Det är inget magiskt som händer i en fasta och Gud blir inte mer nöjd med oss eller så men det händer något med mig i en fasta. Därför att jag avsätter 40 dagar på ett år för något annat än allt det världen säger åt mig att jag ska fokusera på. Jag tar åter kontrollen över mig själv, min längtan och min riktning och avstår från sådant som får mig att tappa det fokus jag innerst inne vill ha.
Fasta är en tid att fästa blicken på det jag tror är sant i livet. Idag när jag tog en långpromenad öppnade sig himlen på ett så vackert sätt och det talade till mig om vad fasta handlar om. Det kan se grått ut och molnen kan kännas både tunga och som att de aldrig kommer kunna skingras igen. Men bakom de mörka molnen skiner solen. Den skiner där hela tiden och himlen är klarblå ovanför molnen. Fasta handlar om att påminna mig om den där skinande solens närvaro trots att allt jag ser är gråa tunga moln i mitt liv. Fasta är att låta hoppet om en värmande sol få växa inne i mig trots att jag inte ser några synliga bevis för det just nu. Det är tid jag avsätter för att påminna mig om att jag tror på en Gud som är ständigt närvarande, alltid älskande och aldrig utom kontroll. En Gud som jag får luta mig mot och hoppas på. En Gud vars kärlek strålar likt solen ned på oss och värmer först när vi ställer oss i strålarna. Fasta handlar inte om att bevisa någonting för någon, det handlar om att ställa perspektiven rätt. Det är bara du som vet vilket sätt du ska fasta på i år. Det är inte heller något måste att fasta. Det är en möjlighet, en inbjudan! Gud sträcker ut sin hand och bjuder oss in i en tid av intimitet med Skaparen själv.
entropalandet.se 