För några veckor sedan hade jag jättemycket vårkänslor i kroppen. Kände du det också? Solens strålar var varma och den smälte snön och all is. Så när jag gick på min långpromenad runt lillsjön i Mölnbo droppade det överallt av smältande vatten. Det var översvämning i varje dike och minsta lilla bäck rann med hög hastighet. Jag gick på en grusväg som var alldeles lerig och jag njöt! Äntligen!
Men sen vände det. Sista tiden har snön fallit centimeter för centimeter och lämnat stora drivor igen längs med vägkanten. Varje dag när jag kommit hem och tittat ut över gräsmattan hemma har det känts så hopplöst. Våren kommer ju aaaaaaldrig. Så känns det. Jag kommer aldrig få plantera nya blommor och påta i trädgården för det ligger ett täcke av is över alltihop. Kylan sista veckan har varit extrem på många olika sätt. På min väderalp har ett nytt fenomen visat sig, jag får dels veta den faktiska temperaturen och sedan berättar appen hur det kommer att kännas. Häromdagen stod det att det skulle vara minus åtta men kännas som minus femton.
Ibland är det precis så. Verkligheten är en sak men sen kan det kännas ännu mycket värre. Vi vet ju att våren är på väg. Vi har precis inlett mars och när vi passerat sista dagen i mars har vi både firat påsk och säkerligen sett flera tydliga vårtecken. Våren är ju på väg även om det inte känns så just nu. Just nu känns det som en riktig istid.
Vi är nu en bit in i fastan inför påsk. Fastan brukar kallas för prövningens tid. En schemalagd tid varje år då vi får krisa lite och fundera över livets mening och meningslöshet. Jag läser en andaktsbok varje dag och häromdagen stod det att vägen till ett rikare liv med Gud går genom prövningen, genom natten, istiderna, tystnaden och tomheten. ”Prövningen öppnar en väg från det yttre till det inre” skriver Peter Halldorf. I PS.84 står det att ”saliga är de som har sin styrka i Herren. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor.” Det finns så mycket visdom i de orden. Det är inte ett misslyckande att gå igenom prövningar i livet, det hör till att vara människa. Utmaningen är hur vi går prövningarna till mötes. Om vi tar emot dem som tillfällen att lära oss hur vi kan bli ännu bättre människor, bättre på att älska och ta emot kärleken. Bättre på att andas och låta freden guida oss till en mer harmonisk tillvaro där vi lever försonade med oss själva, omvärlden och Gud.
Det kan kännas som minus femton även om termometern visar något annat. Det kan kännas som istiden är här fast vi vet att vi är närmare våren än någonsin. Om vi vågar ta emot den där känslan av modlöshet, vågar lyssna en stund till känslorna och vad de säger oss finns en stor chans att vi får reda på ännu mer om livets stora mysterium. Det finns en stor chans att vi lär oss ännu mer om vad det innebär att vara människa. Att vi lär oss ännu mer hur Guds kärlek vill röra vid oss och möta våra rädslor, vår sorg och vår brist på tillit.
Det är inget misslyckande att gå igenom prövningar. Det hör till livet. Våga lyssna på dina känslor och ta reda på vad de säger dig. Känslor talar inte alltid sanning men man kan alltid lära sig något av dem. Lära sig något om hur man fungerar, om vilka rädslor, sår eller erfarenheter som präglar vår syn på oss själva och livet. När det känns som minus femton finns en möjlighet inbäddad, möjligheten att lära sig ännu lite till om vad det innebär att vara människa. När vi möter prövningen ligger där en dold skatt om att upptäcka livets stora mysterium.
entropalandet.se 