rocka sockarna!

Idag rockar vi sockarna och hyllar mänsklighetens olikheter! Det borde vi ju göra varje dag men idag är det många som sticker ut hakan lite extra tack vare den Internationella Downs syndrom dagen som infaller den 21/3 varje år. En dag som vill uppmärksamma oss på hur olikheter kan berika och göra livet mer värt att leva.

Det är inte ofta de som är olika känner så dock. Att vara olika idag är inte så svårt. För mallen för hur ”vi borde se ut och vara” är ganska smal och det är väldigt få som lyckas pricka in det som krävs. Istället känner vi oss mer eller mindre värdelösa och går runt och tänker på hur vi ”borde förändra olika saker hos oss själva eller andra”. Vilken sorg att vi gör så mot oss själva och varandra! Att vi lär oss att avsky det som ser annorlunda ut istället för att möta det med nyfikenhet och öppenhet. Vilken sorg det är att vi inte lyckas se varandra som de avbilder av Gud vi är skapade till. Att vi skapat ett samhälle som stöter bort fler och fler människor därför att man inte passar in i lönsamhet, tempo eller storlekar.

För ett par veckor sedan ”firade” vi internationella kvinnodagen. Det är ju inte en dag att fira egentligen eftersom den dagen finns enkom för att upplysa mänskligheten om hur kvinnor världen över ständigt utsätts för kränkningar och våld på grund av att de är något annat än män. Genom historien har man ansett kvinnan vara den svaga länken och det har varit fullt acceptabelt (och är fortfarande i många delar av världen) att förminska, förlöjliga och förgripa sig på kvinnan för sin egen vinnings skull. Ett bevis på att olikheter inte ses som en tillgång utan som ett hot.

Jag önskar jag kunde säga att kyrkan var en plats där våra olikheter fick plats. Men så är det inte alltid. Tyvärr kan vi se genom historien hur kyrkan gång på gång misslyckats med att möta människor med kärlek och respekt. Hur vi motiverat kärlekslösa beteenden med bibelord och slagit både dövörat till och blundat för hur verkligheten ser ut. Men jag hoppas att kyrkan kan bättra sig. Det är iallafall vad jag arbetar för. Jag längtar efter att se en gemenskap där olikheterna får utrymme, där vi har tålamod med varandra och älskar varann utifrån vetskapen att vi alla är skapade till Guds avbild. Jag kan inte förklara uppkomsten av funktionsvariationer eller avvikande personligheter, utseenden eller något annat som någon skulle vilja räkna som avvikande. Men det jag vet är att Jesus sa att de som vi räknar som minst värda, de som hamnar längst ned i hierarkin dem har Gud utvalt på ett särskilt sätt. De har en särskild plats i Guds hjärta. Kanske därför att de inser att de aldrig kan tävla utifrån de regler som världen skapat åt oss människor.

Jag ser nog ut som en vanlig normal människa. Men jag har aldrig känt mig som en del av ett ”vi”. Under min tonår levde jag med en konstant depression, med ångest och med känsla av utanförskap. Jag var också under perioder utfryst i de sammanhang jag tillhörde. Det förstärkte såklart mitt utanförskap. Men den grundläggande känslan av att inte tillhöra kom ur sår som jag hade djupt i min själ. Sår som livet gav mig tidigt. Kanske hör det till att vara människa att känna sig lite utanför också? Jag tror att vi är skapade för att tillhöra, för att vara i gemenskap. Det är därför det gör så ont när vi inte känner att vi tillhör. Anledningarna till varför vi upplever att vi inte tillhör är olika och det går att skriva massor om det. Men inte idag.

Idag uppmanas vi att hylla olikheterna, uppskatta de olika perspektiven och livssynerna. Inte för att det är enkelt utan för att det är rätt väg att gå. Det är en väg som leder till mer kärlek och respekt för alla. Om du möter andra med generositet tror jag att du är med och skapar utrymme för dig själv. Ibland måste vi börja där vi står och vara generösa mot oss själva. Därför att jag tror att vi möter varandra med samma mått av generositet som vi ger oss själva. Om du är hård mot dig själv och kräver sådant som du aldrig kommer kunna leva upp till så är risken stor att du gör likadant mot andra. Så börja där du står och ge dig själv utrymme att vara dig själv. Börja älska den du är skapad att vara jag lovar att det kommer förändra en hel del för dig!

De som har en vän, ett barn eller närstående med Down syndrom är eniga. Det är en gåva att få ha en sådan person i sitt liv. Vi skulle alla må bra av att få leva nära någon med down syndrom därför att vi får hjälp att älska livet och allt som hör därtill genom deras sätt att leva och se på livet. Men man är också väl medveten om den sorg det innebär att vara avvikande i ett samhälle som jagar lönsamhet och strömlinjeformer. Vi befinner oss i en spännande tid, vissa krafter gör det svårare och svårare att vara människa men det finns också rörelser just nu som ger upprättelse åt alla som någon gång känt sig utanför. Rörelser som talar om en kärlek som ger mod att vara sig själv med allt vad det innebär. För en tid sedan upptäckte jag en musikvideo som berörde mig djupt. Som talade om utanförskapet och längtan efter att få tillhöra, att få vara sann mot sig själv och samtidigt få tillhöra. Jag önskar så att vi fick vara en sån gemenskap där vi välkomnar varann hellre än skapar gränsdragningar.

Idag rockar jag sockarna och tänker på hur jag kan ge mig själv ännu mer utrymme att vara just jag. Därför att när jag är mig själv bidrar jag med ännu en nyans, ännu ett perspektiv, ännu ett sätt att vara en avbild av Gud själv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s