”I am who you say i am” de orden har fyllt mitt hem, min bil och mina hörsnäckor till telefonen har knappt gett ifrån sig andra ord i helgen. Vissa dagar är såna. Då behöver jag påminna mig om vems jag är. Om vem Gud säger att jag är.
Den här terminen läser vi i en bok som heter ”krossa pratkvarnen”. Den handlar om den där rösten, tankarna, minnena ja det där som vissa dagar jagar oss så att vi lite tappar fotfästet. Författaren kallar det för ”pratkvarnen” för rösten slutar aldrig, det är ett ständigt tjatter, ett ältande. ”Varför gjorde du sådär? Varför gjorde du inte så istället? Du är så glömsk, så sprallig, så självupptagen, så dålig… osv”. Känner du igen dig? För mig kommer den där pratkvarnen igång lite oregelbundet och det den säger kan vara väldigt olika från tid till tid. Jag tror inte någon varit utan pratkvarnen i sitt liv och jag tror att vi mer eller mindre får höra ungefär samma struntprat. För det är vad det är. Struntprat.
Men det är inte alltid man kan se det, förstå det eller stå emot alla pikar som pratkvarnen pepprar mot en. Vissa dagar kan det bli svårt att navigera. Vi kanske gjort något som faktiskt inte var så smart. Då förstärker pratkvarnen det där och får oss att veta att vi absolut inte någonsin kan bättra oss, bli förlåtna eller få en ny chans. Här ska vi tryckas ned ännu lite mer på grund av vår brist.
Det behövs verktyg för att bryta pratkvarnens tjat. För mig fungerar gospelsånger och lovsånger (typ som kristna popsånger) som verktyg för att ge pratkvarnen svar på tal. Det är ju ofta bibelord som fått en melodi bara. Jag får sjunga ut de sanningar som jag säger mig tro på om vem jag är i Guds ögon. Vem det är jag tror på och vad det innebär för mig i mitt liv. En del sånger innehåller inte så många ord, en del tycker det är tjatigt. Men om man ska tysta en pratkvarn är det inte alltid de många orden som behövs utan några få ord av sanning som sakta varv efter varv får sjunka in i min själ och mitt medvetande tills de till slut äger mer utrymme i mitt inre än de ord pratkvarnen står för.
Kyrkan har inte alltid varit så bra på att tysta pratkvarnen. Istället har vi ibland skapat högtalare till den och gjort stora utläggningar utifrån de ord som pratkvarnen maler i oss. Jag har istället många gånger känt mig ännu mer långt bort från Gud och min sanna identitet efter ett besök i kyrkan. Dels kanske för att vi tar det som så självklart att vi inte tänker på hur viktigt det är att vi påminner varandra. Men mest tror jag det har att göra med att vi själva inte identifierat pratkvarnen och ibland kanske tror det är Gud som talar? En Gud som fungerar som slavdrivare som hela tiden kräver mer och mer av sina ”undersåtar” den bilden får jag ibland att vi har av Gud. Men det är inte den Gud som bibeln beskriver. Bibelns Gud är en Gud som gjort allt i sin makt för att gå oss till mötes, som trots att vi väljer andra vägar och struntar i Gud hela tiden står och spejar längs vägkanten med utsträckta armar och är redo att hälsa oss välkommen hem. I gamla testamentet finns det såklart en del hårdhänta bilder av Gud dem måste vi läsa och förstå utifrån Jesu liv och död på korset. Det är genom Jesus liv som vi kan förstå Gud mer och landa i den mjukaste av insikter: att Gud är kärlek.
Jag är den Gud säger att jag är, jag är inte bortglömd jag är utvald, Gud är för mig inte emot mig. Jag är Guds barn, det är vem jag är.
Vad säger pratkvarnen till dig? Vilka ord skulle du behöva höra för att säga emot och på så sätt stärka din sanna identitet?
entropalandet.se 