du behöver inte vara rädd

Har du vandrat i en öken någon gång? Eller befunnit dig nära en öken? I öknen finns inte mycket liv, jorden är sand och det är inte mycket som kan växa där.

Fukten kommer om natten som kan bli riktigt kylig men på dagen bränner solen så att allt levande torkar ur om man inte skyddar sig. Du kan inte ligga och sola i en öken, det tar död på dig.  Den här sommaren kändes minst sagt som en öken här i Sverige. Flera veckor passerade utan regn, med en varm brännande sol om dagarna och höga temperaturer. Till en början hade vi åtminstone kyliga nätter men sen i juli var inte ens nätterna svala. Det fanns ingenstans man kunde fly från värmen. (Jo kanske till badstranden). Det enda man längtade efter var någon form av lättnad. Kan det inte vara över snart.  Den här sommaren har jag tänkt mycket på det här med torka och ökenvandring. Hur det har känts som att det varit lika torrt inombords som det kändes ute. Jag har tänkt på hur många människor som ger uttryck för ett livlöst liv där man bara kämpar från en dag till en annan utan något hopp. Där orosmoln målas upp med stora penslar så att det skymmer all sikt framåt och rädslan kväver all glädje inom en.

Ett bibelord som många människor funnit tröst i tusentals år är från Pstaltaren 121 där det står:

”En vallfartssång. Jag ser upp emot bergen: varifrån skall jag få hjälp? Hjälpen kommer från Herren, som har gjort himmel och jord. Han låter inte din fot slinta, han vakar ständigt över dina steg. Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel. Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra, han går vid din sida. Solen skall inte skada dig om dagen, inte månen om natten. Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv. Herren skall bevara dig i livets alla skiften, nu och för evigt.”

Rädsla är ungefär som en brännande sol, om man inte söker skydd utan utsätter sig för den hettan utan någon form av lindring tar det död på allt lliv inom oss. I sommar fick jag känna på den brännande solens dödliga effekt när jag var bortrest 4 dagar för att hälsa på vänner och familj. Jag hade överlämnat vattnandet av mina favoritblomster som jag önskade skulle överleva den här sommaren till andra. Men jag hade inte varit tillräckligt tydlig kring dem jag hade allra kärast, höstanemonerna. Jag planterade flera plantor av höstanemoner förra året på en plats som jag tänkte kunde passa dem och trädgården bra. Förra året blommade några av dem lite blygt och jag hade hoppats mycket på dem för det här året. Men så var jag bortrest i fyra dagar och när jag kom hem var plantorna så torra att bladen smulades sönder när jag tog på dem. Det hade gått så extremt fort. Livet innehåller en massa saker som vi kan vara rädda för, många gånger med all rätt. Men om vi hela tiden påminner oss själva och andra om det vi behöver vara rädda för kommer livet inom oss att sina. Rädsla gör nämligen det med oss, det hämmar livet, kväver det sprudlande och tar död på allt hopp.

I psalmen hör vi om hoppet vi har i Gud. Hur Gud ska bevara oss, där vi får vandra i hans skugga så att solen inte bränner slut på oss. Man kan tolka den här texten som att den som tror på Gud aldrig ska vara med om något ledsamt eller någon prövning eller behöva vara rädd för någonting. Men jag tror inte det är det psalmen handlar om. Utan snarare att hoppet som vi har i att kärleken har vunnit över hatet en gång för alla kan ge oss det vi behöver när vi vandrar i torra områden i våra liv.  När vi vandrar genom livet kommer vi stöta på allt möjligt som vill ta död på vår livsgnista, som vill hota vårt hopp, som vill få oss att tappa modet. Inte minst det ödesdigra valet som avgörs idag. Det psalmen säger oss är att vi har ett evigt hopp i Gud som skapat himmel och jord, som vet hur vi har det och som håller allt i sin hand.

Det är mycket i vår tid som oroar på olika sätt och det är lätt att rädslan tar överhanden i våra liv. Rädslan för det okända som ligger framför. Om vi lägger vår tid till att oroa oss hamnar vi förr eller senare i en ökenvandring där allt inom oss vissnar. Men om vi istället söker vår tillflykt till Gud som är kärleken och vågar tro på att kärleken, sanningen och freden kommer segra till slut då kommer vi uppleva små oaser i livet där vi finner ro.

Dagens bön:

Barmhärtige Gud, när oro och bekymmer får makt över oss, hjälp oss då att vila i dig, skilja mellan stort och smått och lämna framtiden i dina händer.

I Jesu namn.

Amen


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s