Allt har sin tid

När tiden var inne för höststart kände jag stor förväntan på det läsår som ligger framför. Dels för att allting som jag arbetat med under föregående år på något sätt skulle nå sin kulmen den 25 augusti på startfesten för gemenskapen En tro på landet. Dels för att startfesten bara är en start på något annat, något nytt. Detta nya har vi ritat konturer för genom vår vision och vår längtan. Men det är mycket vi inte vet. Hur ska det se ut och hur gör man?

Vi är inte särskilt många och ändå har vi tagit sats på ett sätt som kräver stort mod. Inför startfesten har vi forskat lite i vår historia och en sak som berört mig personligen är det faktum att det var elva stycken medlemmar som köpte marken i Mölnbo och tog sats för att bygga det missionshus som står på samma plats än idag. Vad var det som drev dem? Hur vågade de ta sig an detta stora projekt av att bygga ett stort Guds hus? Vad drömde de om skulle hända här? Kunde de se i sitt inre hur kyrkan skulle användas hundra år senare?

Vi är ungefär dubbelt så många idag men har två lokaler att förvalta. Vår bygd har haft många fler frikyrkliga byggnader som byggts till samma ändamål men i takt med att medlemmar har lämnat jordelivet, kommunen eller gemenskapen har det varit omöjligt att bevara dem alla. Idag har vår gemenskap fullt upp med att förvalta dessa två men det är inte fastigheterna som är vårt mål och som ger oss mening. Husen är bara hus som byggts för människor som har en tro på Gud att mötas i. Hus som är byggda för att skapa förutsättningar för gemenskap och sammanhang som förvandlar samhälle och enskilda liv.

När de elva runt 1890 tog sats och byggde missionshuset i Mölnbo var det i en tid som präglades av hopplöshet och mörker. Alkoholmissbruk slog sönder familjer och spelmissbruket gjorde många hemlösa. Lansbygden förändrades radikalt och människors tillvaro var osäker. Människor hade svårt att känna tro eller hopp för sitt eget liv och för det sammanhang man tillhörde. Samtidigt växte en längtan efter en frid och harmoni som man läst om i skolan och kanske även snappat upp att en präst predikat om. Man längtade efter ett fridens rike som skulle bli synligt här och nu. Efter en kraft som kunde ta dem ur det mörker som omgav dem. Den där längtan var drivkraften och bränslet som behövdes för att en förändring skulle ske. När människor börjar söka efter Gud är den vanliga konsekvensen att Gud visar sig. Förr eller senare.

Vi befinner oss på en del sätt i en liknande situation idag. Vi har det materiellt oerhört mycket bättre idag men ändå upplever många att mörkret breder ut sig. Den psykiska ohälsan ökar och spelmissbruken ökar kraftigt. Känslan av tro och hopp för sitt liv och sitt sammanhang är inte särskilt stor. Inte minst bidrar klimatångesten till att oron för framtiden är utbredd. Trots att vi har det så bra så är vi inte nöjda. Vi känner inte att vi lever. Det är ett strävande från ett år till ett annat och det känns som att det aldrig kommer ta slut. Förrän kanske vid pensionen förhoppningsvis, men hur är det livet ska se ut då som vi längtar så efter? Det är dags att återigen ställa sig frågan: är det här allt som det innebär att vara människa?

Så när jag tänkt på läsåret som ligger framför har jag velat att det ska präglas av något som kan dra mig och oss framåt. Som kan ge oss perspektiv för den tid som vi lever i. Ett tema och kanske en bok i Bibeln som vi kan få läsa tillsammans, processa och leva med på olika sätt. Jag landade efter ett tag i ett tema som passar in i den process som vi befinner oss i. Temat för läsåret blir ”Allt har sin tid” och det är ett uttryck hämtat från den bok som vi kommer att läsa tillsammans under året. I Gamla Testamentet finns en bok som heter Predikaren och den beskrivs som den mest pessimistiska boken i bibeln. Författaren var kung och hade allt man mänskligt sätt kunde drömma om. Han ägde stor visdom som vi kan ta del av i Ordspråksboken, många av de ordspråken använder vi till vardags fortfarande. Vad var det då som drev den här kungen att skriva en så pessimistisk bok? Jo han sökte meningen med livet, han nyttjade den situation han hade och testade alla tänkbara vägar, han utforskade och gav sig hän och landade i att det mesta är ett jagande efter vind. Men han landade också i insikter om hur allt har sin tid och att det finns saker som gör livet värt att leva.

Predikaren har mycket att lära oss idag. Året kommer på olika sätt få präglas av det vi läser och lär oss genom Predikaren. I höst erbjuder vi även en retreat om förnöjsamhet som är inspirerad av Predikaren. Om en vecka möts vi för vårt första Andrum (I lokalen Ådalskyrkan Gnesta kl.16.00). Då kommer vi läsa första kapitlet och ställa oss frågor så som: Vad är det texten handlar om? Finns det något vi kan lära oss av den? Vad säger den här texten till mig?

Oavsett var du befinner dig är du välkommen att följa med i det här temat för läsåret 18/19. Jag hoppas det ska berika ditt liv och utmana dig till vidgade perspektiv på livet och din tid här på jorden.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s