Adventskalender med Predikaren

I höst började vi läsa i Predikaren på våra andrum. Under kommande veckor fram till jul ska jag därför dela reflektioner utifrån de tre kapitel som vi hittills läst. Det blir som en liten adventskalender med ord som förhoppningsvis ger dig mat för tanken och själen.

Advent är en tid då vi påminner oss om att Gud stigit ned i mänsklighetens historia och tagit mänsklig gestalt i Jesus. Idag har kyrkor över hela landet läst bibeltexterna om hur Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som kung och räddare. Men han rider inte in i staden på det vis vi tänker att en kung skulle skrida in i en stad. En kung skulle väl ta det ståtligaste djur som var tillgängligt, något som höjde upp, som osade status och makt. Men Jesus valde ett anspråkslöst föl, ett åsneföl, för att vara exakt. Hans intåg i Jerusalem har en viktig hälsning till oss idag och Predikaren hjälper oss att förstå vem Jesus är och varför Han valt en så annorlunda väg. Jesus är kung över ett upp- och nedvänt rike. Han ställer saker på sin ända varje gång vi ärligt möter Hans blick.

Jesus red inte in som en kung som vi förväntar oss – han våldför sig inte på någon, kräver inte uppmärksamhet och förväntar sig inte lydnad. Jesus erbjuder istället vänskap, han gråter med dem som gråter, han följer med hem till dem som ingen vill ha att göra med. Han lever ut sann jämställdhet.

Han bryr sig inte om status, tvärtom, han bryter med allt vad status och hierarkier heter. Han säger att den som är sist ska bli först och att den som är minst är störst. Han ser på oss med mjuka kärleksfulla ögon, Han är sammetslen i sin beröring. Samtidigt är hela hans väsen en radikal omvälvande revolution för dem som tar emot honom. Inget blir som förut, allt blir nytt, varenda gång.

Det är inte bara idag på första advent han ödmjukt gör entré, han gör den varje dag och gläds varje gång vi öppnar vårt hjärta och tar emot honom. Varsamt knackar han på vårt hjärtas portar och viskar stilla – gör portarna vida, öppna de uråldriga dörrarna och låt ärans konung få stiga in.

Predikaren är en bok som hjälper oss att lära känna Jesus. Den är med största sannolikhet skriven av Kung Salomo, han var son till David som skrivit många av psalmerna i Psaltaren. Han bestämde sig för att söka efter livets mening, och beskriver i den här boken den resa han gör i sökandet efter mänsklighetens största och viktigaste fråga. Som kung över ett stort rike och som känd för sin enorma vishet kan man säga att författaren hade väldigt goda förutsättningar för att utforska detta stora ämne. Trots att det är flera tusen år sedan han levde finns det mycket i hans strävan och insikter som vi kan lära oss av idag. Under läsningen av Predikaren blir det tydligt att trots att tiden förändras så är det väldigt mycket av vad det innebär att vara människa som ser likadant ut då som nu.

Nu är snart första luckan avklarad. Men den blir inte komplett utan att läsa det första kapitlet som den här veckan kommer att handla om.

Predikaren kapitel 1:

Ord av Predikaren, son till David och kung i Jerusalem.

Ingenting nytt under solen

Tomhet, idel tomhet,
säger Predikaren,
tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.
Vad får människan ut
av all sin möda under solen?
Släkte går och släkte kommer,
jorden är evigt densamma.
Solen går upp och solen går ner,
så skyndar den tillbaka
till platsen för sin uppgång.
6 Vinden blåser åt söder,
så slår den om mot norr,
ständigt slår vinden om,
slår om och vänder igen.
Alla floder flyter mot havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna har vandrat
vandrar de alltid på nytt.
Inga ord räcker till,
ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
10 Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
11 Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Olika livsvägar prövas

12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag föresatte mig att med vishet utforska och undersöka allt som sker under himlen. Tungt är det arbete Gud har lagt på människan. 14 Jag betraktade allt som sker under solen: allt var tomhet, ett jagande efter vind.

15 Krokigt kan inte bli rakt.
Vad man inte har kan man inte räkna.

16 Jag tänkte: Jag har samlat större visdom än någon som före mig har härskat över Jerusalem. Jag har trängt djupt i vishet och vetande. 17 Jag föresatte mig att förstå vad vishet och vetande är, vad dumhet och dårskap är, men jag har insett att också detta är ett jagande efter vind.

18 Stor visdom, stor sorg.
Mer kunskap, mer plåga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s