Adventskalender- kapitel 2

Nästa kapitel i Predikaren är långt och innehåller så mycket så första inlägget i den här veckans luckor är hela kapitel 2. Imorgon kommer jag dela min första reflektion utifrån det här kapitlet.

1Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet.

2Det är dåraktigt, sade jag om skrattet,
och om glädjen: Vad tjänar den till?

3Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar.

4Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. 5Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. 6Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. 7Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. 8Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor. 9Så överträffade jag alla som varit före mig i Jerusalem. Och min visdom svek mig inte. 10Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. 11Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen.

12Så vände jag blicken mot visheten, dumheten och dårskapen. – Vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som man förut gjort! – 13Jag såg att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret.

14Den vise har ögon att se med,
dåren vandrar i mörker.

Men jag vet att samma öde drabbar dem båda. 15Jag tänkte: Dårens öde drabbar också mig. Vad har då all min vishet tjänat till? Och jag sade mig: Även detta är tomhet. 16Ty minnet av den vise lever inte evigt, inte längre än minnet av dåren. Inom kort är båda glömda. Och den vise dör liksom dåren.

17Då hatade jag livet, ty det som sker under solen var mig en plåga. Allt är tomhet, ett jagande efter vind.

18Jag hatade också allt som jag med möda förvärvat under solen: det måste jag lämna till den som kommer efter mig. 19Vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå skall han råda över allt vad jag med möda och klokhet har förvärvat under solen. Även detta är tomhet.

20Då greps jag av förtvivlan över all min möda under solen. 21Ty också den som har strävat med klokhet, insikt och framgång måste lämna vad han äger åt en som inte lagt ner någon möda på det. Även detta är tomhet och ett stort elände.

22Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen?

23Var dag är en smärta,
var syssla en plåga.
Inte ens om natten finner hjärtat ro.

Även detta är tomhet.

24Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. 25Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? 26Han ger vishet, kunskap och glädje åt den som behagar honom, men syndaren ger han arbetet med att samla och lägga på hög – och sedan lämnar han alltsammans åt den som behagar honom. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s