Nu är det dags för kapitel tre och innan det är dags att läsa det kapitlet i sin helhet kommer här en liten sammanfattning av vad vi hittills läst.
Med största sannolikhet är det Kung Salomo som skriver dessa ord, han var son till David som skrivit många av psalmerna i Psaltaren. Han bestämde sig för att söka efter livets mening, som kung över ett stort rike och som känd för sin enorma vishet kan man säga att författaren hade väldigt goda förutsättningar för att utforska detta stora ämne. Trots att det är flera tusen år sedan han levde finns det mycket i hans strävan och insikter som vi kan lära oss av idag. Under läsningen av Predikaren blir det tydligt att trots att tiden förändras så är det väldigt mycket av vad det innebär att vara människa som ser likadant ut då som nu.
Första kapitlet är uppgivet, inget är nytt under solen, ögat blir aldrig mätt på att se. Allt är ett jagande efter vind. Han ville ta reda på vad vishet och dårskap är men insåg att även den ambitionen var ett jagande efter vind. I kapitel två berättar han om hur han byggde imperium, hur han roade sig kungligt och tog för sig av allt som var tillgängligt. Allt som hans ögon begärde tog han till sitt, han erövrade och härskade över människor och rikedomar.
Det vi hittills har funnit av Kristus i texten är att människan hittar sina regler och statusmarkörer men det som är värt något för Gud spelar i en annan dimension. I kapitel två bryts modlösheten när han byter perspektiv – när han ser på livet som en gåva väcks tacksamheten och glädjen till liv.
Predikaren kapitel 3
Allt har sin tid
9 Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? 10 Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. 11 Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. 12 Jag insåg att för människan finns ingenting gott utom att glädja sig och njuta livets goda. 13 Att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda – det är en gåva från Gud.
Livets intighet och ondska
16 Vidare såg jag under solen:
17 Jag tänkte: Gud dömer både rättfärdiga och orättfärdiga. För allt som sker, för varje handling finns en tid.
18 Jag tänkte: Det sker för människornas skull, för att Gud skall pröva dem och de själva inse att de är djuren lika. 19 Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet.
21 Vem vet om människornas livsande stiger uppåt, mot höjden, medan djurens sjunker neråt, mot jorden?
22 Jag insåg att det inte finns något gott för människan utom glädjen i arbetet; det är hennes beskärda del. Vem visar människan vad som kommer efter henne?
