Predikaren kapitel 4 – uppgivenheten

För ett par veckor sedan möttes vi för årets första Andrum. Då läste vi kapitel 4 i Predikaren. I kommande bloggposter kommer jag dela med mig av min reflektion av den läsningen. Vi börjar som vanligt med att läsa hela kapitlet i ett stycke!

”Vidare såg jag alla de våldsdåd som begås under solen:
de förtryckta gråter men ingen tröstar dem,
förtryckaren övar våld mot dem men ingen hjälper dem.

Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen. Jag såg att all strävan och all framgång bottnar i den enes avund mot den andre. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.
Dåren sitter med händerna i kors och tär på sitt eget hull.

Bättre en handfull i lugn och ro än två händer fulla och mycket möda, ett jagande efter vind. Jag såg ännu mer av tomheten under solen: en man står helt ensam, har varken son eller bror. Ändå är det ingen måtta på hans möda, och han spanar alltid lika girigt efter rikedom. ”Men för vem sliter jag och nekar mig livets goda?” Även detta är tomhet och ett eländigt arbete.

Bättre två än en, de får riklig lön för sin möda. Om de faller kan de hjälpa varandra upp. Men ve den som är ensam! Om han faller finns det ingen som hjälper honom upp. Likaså: om två sover tillsammans har de det varmt, men hur skall den ensamme hålla sig varm? Där en blir övermannad kan två hålla stånd, och tredubbel tråd brister inte så snart. Bättre en pojke, fattig och förståndig, än en kung som är gammal och dåraktig, en som inte längre har vett att ta varning. Ty från fängelsehålan steg han till kungatronen, fast han föddes fattig i sitt rike.  Jag såg allt levande som vandrar under solen sluta upp kring den unge tronföljaren, som skulle träda i den andres ställe. Oändligt stor var den skara han ledde. Ändå är han inte till någon glädje för senare släkten. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.

Vakta din tunga!

Tänk dig för när du går till Guds hus. Att gå dit för att lyssna är bättre än att offra som dårarna gör; i sin okunnighet handlar de illa.”

En tro på landet-gemenskapen har en värdering som lyder ”vi läser i Bibeln för att lyssna till Kristus”. Vad det handlar om är att man genom hela bibeln från första Mosebok till Uppenbarelseboken kan lära sig se och förstå behovet av Jesus, vad Jesu liv och undervisning på riktigt betyder och vad det får för konsekvenser för allt liv i den här världen. Så vad kan kapitel fyra lära oss om Jesus idag?

Jag har fått tre utmaningar när jag läst texten och lyssnat efter Kristus.

Vår första utmaning är uppgivenheten. Uppgivenheten gör oss likgiltiga inför våra egna livsmöjligheter, över sakers tillstånd och människors förtvivlan. Uppgivenheten är livsfarlig, den kväver alla försök till blomster och säger det är ändå ingen idé. Varför ska vi försöka få stopp på krigen det kommer alltid någon annan som vill kriga. Varför ska vi försöka utrota fattigdomen det kommer alltid finnas människor som väljer fel väg. Varför ska vi bry oss om klimathoten, eu-migranterna, missbrukarna, de föräldralösa, de ensamma… varför ska jag bry mig?

Ja varför ska vi bry oss? Är det för att Gud säger det? För att Jesus gjorde det? För att någon ledare någonstans sagt att vi ska det? För att kyrkan gjort det i alla tider?

Grunden i ett engagemang måste vila i insikten om kärlekens innersta väsen och dess väldiga konsekvenser. Vi älskar inte för att någon sagt åt oss att det är rätt utan därför att kärleken som vi lever i inte ger oss något annat val. Kärleken gör att jag inte kan blunda, gör att mitt hjärta brister för varje orättvisa. Det smärtar, det är ilska och det får konsekvenser i hur jag lever mitt liv.

Predikaren avslöjar roten till vår uppgivenhet- avundsjukan. När vi fastnar i att jämföra oss med andra förlorar vi till slut kontakten med det som är livgivande. Livet kommer ur kärleken, ur mitt behov av kärleken och det kärleken gör i mig. När jag bittert eller besviket jämför mig med andra tappar jag min egen styrfart och sätter på så sätt krokben på mig själv.

Jesus visade hur kärleken agerar, kärlekens innersta väsen och vilka konsekvenser det får för alla som på ett eller annat sätt lever i utsatthet. Jesus är alltid goda nyheter för dem som lider brist.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s