Predikaren kapitel 4- ensam är inte stark

Det här är andra delen i reflektionen utifrån Predikaren kapitel 4.

Den andra utmaningen är särskilt utmanande för oss svenskar. Vi som är ett av de mest individualistiska länderna i världen. Vi som upphöjer självständighet som något vackert och eftersträvansvärt. Vi som ser ned på den som är sårbar och beroende. Vi har skapat regelsystem för att vi ska slippa tänka och känna efter hur det är för någon annan. Till och med kyrkan har blivit en sådan plats. Vi ger pengar till institutionen så kan den ta ansvar för att skapa gemenskap för dem som känner sig ensamma. Vi engagerar oss en liten stund för att sedan resten av vår tid få ägna oss det som vi själva vill hålla på med. Ensamheten är tomhet det är i gemenskapen vi blir hela. Men gemenskap är svår och gemenskap utan sann kärlek kan vara livsfarlig.

Människan är ytterst sätt ensam, det är insikten om vår ensamhet, vår utsatthet som driver en del människor till vansinne, till missbruk eller så långt som till självmord. Det är en outhärdlig känsla att vara ensam. Det är samtidigt den viktigaste känslan vi kan känna eftersom den kan få oss i kontakt med vårt ursprung och vår mening. När jag möter min egen ensamhet och inser min brist öppnar sig möjligheten för mig att bjuda in. Bjuda in Gud att lära mig vad sann kärlek handlar om, om vad mitt liv har för syfte i just den tid som är nu. Bjuda in andra att bära, vägleda och peppa.

Kyrkan är inte till för någon, kyrkan är ett resultat av människors insikt om att de inte klarar av att leva ett liv i ensamhet. Ett resultat av att människor insett tomheten med ensamheten och längtar efter att tillhöra en gemenskap som delar samma längtan och värderingar. En gemenskap som är i rörelse, framåt genom livet, framåt mitt bland samhällets skiftningar och politiska vindar. Kyrkans uppgift är och har alltid varit att röra sig närmare och närmare kärlekens källa så att kärleken får sprida sig ut i hela världen.

Världen behöver en kyrka som är i funktion på det sätt som det är tänkt. Världen behöver människor som vågar tro på kärlek, sanning och rättfärdighet och som tillsammans vill skapa rum och möjligheter för det att slå ut ännu mycket mer. Kyrkans uppgift är att vara en kärleksrevolution i en värld som är söndrad.

Kanske borde vi som kyrka lite oftare gå tillbaka till vår rot och glömma bort kampen om vilka gardiner som ska hänga var eller vilken typ av sånger som ska sjungas när. När kyrkan tappat sin rörelse närmare kärlekens källa blir såna där detaljer viktigare än varför vi ens ska sjunga sånger tillsammans.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s