Predikaren 5: likgiltighet

Kapitel fem har gett mig tre ord som jag funderat lite extra över under veckan som gått. Likgiltighet, sårbarhet och medveten närvaro.

Likgiltighet: det som tar död på livet

Vi lever i en tid då det är lätt att ha åsikter om precis allt. Vi pratar hellre om varandra än med varandra och vi lovar saker som vi inte håller.

Vi har full koll på det mesta och vår kunskap och vår makt får ödesdigra konsekvenser. Vi vet bara inte om det förrän det är för sent. Vi jagar bort kärlekens profeter i jakt efter laglydnad och spärrar in dem som strider för det goda eftersom det stör vår lugna idylliska tillvaro.

Kapitel fem inleds med en skarp tillsägelse. Vem tror du att du är? Sitter du inne med hela bilden? Har du varit närvarande i alla tidsepoker och vet vad just den här tiden har för lärdom till världshistorien? Är du lika kunnig som Gud? Nej vi människor behöver inse vår begränsning. Vi är bristfälliga människor, vi har inte hela bilden och allt för ofta är våra perspektiv för små.

Likgiltigheten håller vårt samhälle i ett strypgrepp, kväver livet och tynger varje sinne. Likgiltigheten säger inte ”att det inte är någon idé som uppgivenheten gör.” Likgiltigheten säger ”jag bryr mig inte” på något sätt är det ännu värre, att se att något inte stämmer, att det bryter mot hjärtats lagar men inte bry sig om att göra något åt det.

Likgiltigheten kväver drömmar och glädje och kräver resultat innan den vågar investera. Likgiltigheten hatar ovisshet och sårbarhet. Men likgiltighet gör oss ensamma och kalla som människor. Den avskärmar oss från varandra och får våra hjärtan att bli hårda.

Sårbarheten är vår väg till sann gemenskap med oss själva, varandra och med Gud. Det är genom att erkänna min brist, mitt behov som broar byggs till en ömsesidig närhet. Det krävs en hel del mod för det.

Mod växer i takt med våra drömmar och jag tror att respekt för det eviga ger mig den kraft jag behöver för att sätta mitt mod på prov. Respekten för att det finns något evigt som håller över tid, som bär helheten och visheten. Att ha respekt för/ödmjuka sig inför är detsamma som att frukta Gud mitt bland alla våra ord, drömmar och tomhet.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s