Sårbarhet
Att bryta med likgiltigheten förutsätter sårbarhet. Att våga ta steg i längtans riktning, i trons riktning utan att veta om det håller hela vägen som planerat. Det är i det där sårbara, sköra, som likgiltigheten knäcks och ersätts av spirande små skott av liv.
Jag läser just nu en bok av Brené Brown som heter ”Mod att vara sårbar”. På träffsäkra sätt beskriver hon vår tids stora utmaningar i oss själva. Skammen som håller oss tillbaka på livets alla områden och om vikten av att bryta skammens makt i våra liv. Vi lär oss att skämmas för vår sårbarhet, det går i arv och vi präglas av det tankesättet i skola, arbetsplatser och av massmedia. Sårbarheten hör till de misslyckade, till de som inte räknas, som inte är som vi. Dem skjuter vi bort ifrån oss, eller böjer oss ned till för att om möjligt visa vårt medlidande med deras hemska tillvaro. Vi upphöjer det ytliga, rena och framgångsrika och tror att det kommer leda till vår egen frihet och frid.
Predikaren påminner om livets förgänglighet. Lika naken som du föds in till den här världen lika naken kommer du att lämna den. Vad blir det av alla dina rikedomar och erövranden den dag du dör? Kommer det att förvaltas på det sätt du tänkt och hoppas på? Är det framgången som kommer bära dig in i evigheten? Som kommer lämna avtryck i de människor du mött under livets dagar? Är det något som är värt att satsa all vår energi och lust i?
Eller vad är det som ger vår själ ro? Vad gör livet värt att leva här och nu?
Bortom skönhetsideal och framgångssagor finns ett liv att leva. Mat att njuta av i gemenskapen av andra. Solnedgångar att fånga, knoppar att hälsa välkomna och drömmar att uppnås. Bortom statusjakten och ekorrhjulet finns något djupare och mer tillfredsställande. Sök det! Sök att mitt i livet tacka för de gåvor som du har fått och njuta av dem. Då får du del av livets mysterium och glädjeämnen.
Vår ovilja till sårbarhet tar sig olika uttryck och många gånger är det helt olika saker som får oss illa till mods. Det hör till livet. Häromdagen pratade jag och min vän om varandras hår. Hon skämdes för sitt hår, tyckte inte hon hade fått till det något bra medan jag såg framför mig precis ett sådant hår som jag själv ville ha. Hon ville ha mitt hår och tyckte det var perfekt i sitt fall medan jag störde mig som vanligt över det. Det är ju ingen stor grej men om man tillåter sig själv klanka ned på så små bagateller som hår finns det ofta fler och större saker som vi gör likadant med. Vi ser på andra och jämför oss och tänker att jag kan inte visa mitt rätta jag för det är så långt från det perfekta vi ser hos den andra. Direkt när vi hade avslöjat varandras tankar kunde vi angripa den verkliga fienden, som inte var vårat hår utan vår oförmåga att känna tacksamhet över det som givits till oss. Det som vi fått att förvalta. Det är lätt att titta på andra och vilja ha något som någon annan har, men om vi för en stund tänker oss in i att de flesta tänker likadant innebär det att vi går runt och aldrig är nöjda med oss själva samtidigt som vi är förebilder och ouppnåeliga mål för någon annan. Ett jagande efter vind.
För att kunna leva i medveten närvaro behöver jag bli varse om de områden som jag flyr ifrån. De områden som bråkar med mig. Därför att det är ofta de som gör det svårt för mig att vara närvarande och njuta i nuet. Det är ofta min skam, min känsla av otillräcklighet och min flykt från sårbarheten som gör det omöjligt att vara i nuet.
entropalandet.se 