Kapitel 6 ”1Det finns ett ont som jag har sett under solen, och tungt vilar det på människan: 2 det är då Gud har gett någon gods och guld och ära, så att ingenting fattas av allt som han åtrår, men inte låter honom njuta av det; det får i stället en främling göra. Detta är tomhet och en svår plåga. 3 En man kan få hundra barn och leva otaliga år, men om han aldrig blir tillfredsställd i livet, hur länge han än lever, och kanske inte ens får en grav, då säger jag: Ett dödfött barn är lyckligare! 4 Förgäves kom det till världen, in i mörkret går det, och i mörker höljs dess namn. 5 Det har inte sett solen och det anar ingenting, men dess ro är djupare än hans. 6 Om han än lever i tusen år, två gånger om, får han ändå aldrig njuta livets goda. Alla kommer ju till en och samma plats.
7 Människan sliter ständigt för bröd, men hungern blir aldrig stillad. 8 Vilken fördel har den vise framför dåren? Vad hjälper det den fattige att veta hur man möter livet?9Bättre vad ögonen ser än vad åtrån söker. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.
Lycka och olycka
10Allt som finns till har redan fått sitt namn, och människans lott är bestämd. Hon kan inte gå till rätta med den som är starkare. 11 Ju fler ord, desto större tomhet. Vad gagnar det människan?”
Ett liv i hallen
Det här korta kapitlet har fått mig att tänka vidare på likgiltigheten och på otacksamheten. Vad den gör med oss människor. Hur vi blir som levande döda. Eller lever våra liv i hallen. Varken på väg ut på äventyr eller inne i hemmets trygga värme. Utan någonstans mitt emellan. Det kan kännas tryggt och säkert att befinna sig där, man vet vad man får. Fast ofta är det ju inte så mycket man får i hallen. Man kanske får en liten gnutta ljus ifrån någon dörröppning men ofta är ju hallen ett rum fullt av stängda dörrar.
Kan du känna igen dig i den bilden eller känslan? En av de saker som närs i hallen är bitterheten och frustrationen. ”Jag kommer ju ingenstans”.
I hallen kan man känna sig trygg, där närs drömmar om vad som kan hända på andra sidan dörröppningen men så länge man är i hallen är man på tryggt avstånd från misslyckanden och felsteg. I hallen behöver jag aldrig veta om drömmen var för stor eller för liten. Jag behöver inte veta vilka kliv som leder till något bra och vilka steg som kommer föra med sig bittra erfarenheter. Jag behöver aldrig veta om jag kan flyga eller vilka äventyr och blomstrande gårdar som väntar runt nästa krön.
I hallen kan jag istället stilla stå och drömma om alltihop utan att behöva riskera något alls… eller?
entropalandet.se 