Predikaren kapitel 6 – bitterhet och frustration

Bitterhet och frustration

Predikaren suckar djupt i kapitel 6. Det finns ett ont som ligger tungt på människan. Att inte kunna vara tacksam och njuta av det man redan har. Särskilt ont är det för dem som blivit givna mycket men inte får njuta av det. Detta är tomhet och en svår plåga skriver han. Författaren tar i ordentligt för att markera hur allvarligt detta tillstånd är. Det är bättre att vara dödfött från början, att inte ens fått möjlighet till livet än att leva ett liv och inte kunna njuta av det.

 

Förra kapitlet uttryckte en likgiltighet över mänsklighetens tillstånd. ”Det är så här det är” säger likgiltigheten och orkar inte ens rycka på axlarna åt eländet. Nu går författaren in i en ny fas som vi säkert alla kan känna igen oss i bitterhet och frustration.  Det är vad som närs när vi står och stampar på samma ställe hela tiden. När vi befinner oss i livets hall och varken njuter av det vi redan har eller beger oss ut för att upptäcka vad som redan finns förberett för oss att erfara.

 

Det kan kännas tryggt att leva ett liv där i hallen och jag tror vi hamnar där i olika tillfällen i livet. I perioder då vi hellre står och stampar än tar ett steg och gör något åt situationen. Ofta står vi där i hallen därför att vi inte riktigt vet vilket beslut vi ska ta. Ibland är vi rädda för vad steget ska innebära av konsekvenser. Det gör att vi stannar till, det gör att vi kan acceptera hallens torftighet till liv.

 

Men att stå still är också ett beslut även om det mer kan kännas som ett offer vi gör. I hallen hänger alla våra offerkoftor. ”Den sa så”, ”hen gjorde det här mot mig”, ”jag kan inte få det bättre än så här” osv osv…

 

Ibland upplever jag det som om hela vårt land befinner sig i hallen. Vi diskuterar hur livet bör levas på rätt sätt. Vi skriver långa utläggningar om rutiner och system som ska ändras och levas upp till. ”Ju fler ord desto större tomhet, vad gagnar det människan?” Vi kräver mycket av varandra vilket gör att vi valt att stanna kvar i hallen. Vi står hellre där och pekar finger på dem som vågar något och säger hur fel de gör saker, hur naiva de är och uppmärksammar på vilka fel de gör.

 

Men ett liv i hallen är inte vad mänskligheten är skapad till och det är inte vad som ger livet mening eller känsla av ett överflödande liv. Livet kommer av att vi vågar kliva ut. Ta ett steg i tro och bryta med likgiltighetens tunga ok.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s