Att vakna till vår!

Ju äldre jag blir desto intensivare är känslan när våren infinner sig. Tacksamheten är större och lättnaden. Jag vill manifestera min tacksamhet och bli helt redo för våren och den annalkande sommaren. Vill inte att något ska hålla mig tillbaka i ett vintertidstänk.

Så när valborg kommer är jag redo. Då har jag samlat på mig en massa ris och skräp som jag vill bli av med. Rensat bort för att göra plats åt något nytt.

För varje år blir längtan större efter blomstertider och sprudlande hjärtan. Jag har haft min beskärda del av trötta suckar. Nog har jag fnyst åt våren och tyckt det bara är nåt fjantigt naivt. Jag har hållit den på avstånd och inte velat njuta, den kanske ändå inte blir så vacker. Det kanske ändå kommer mer snö och den går ju ändå över i en sommar och sen är vi där igen… vid döden.

Men jag har fått nog av död i mitt liv. Den har flåsat mig nog i nacken. Den har viskat hämmande attityder tillräckligt och det får vara bra med det nu.

Jag orkar faktiskt inte vara vuxen nog för våren. Jag orkar inte vara skeptisk och sarkastisk mer. Jag har varit där och det gav mig inget att leva för. Det blev bara ännu kargare, ännu kallare och dödare. Visst jag behövde inte hoppas och sen bli besviken. Men är det hela världen att bli lite besviken ibland? Är det hela världen att vara glad och tacksam även om det inte blev exakt som man tänkt?

Jag har insett att jag hellre är glad och hoppfull, hellre förväntansfull och tacksam än sarkastisk och bitter. Jag blir hellre besviken ibland på min livliga fantasi, på människors rädslor och på Gud som verkar jobba på ett annat sätt än jag ofta kalkylerat.

Sedan jag gjorde dessa val har våren gjort en rejäl comeback i mitt liv och valborg har fått en viktig funktion. Idag rensar jag i mitt inre efter grenar och ris som dött, frustrationer, bitterhet och besvikelse. Jag lägger dem på den stora rishögen och väntar förväntansfullt på att de ska brinna upp.

Rensar bort gammalt och gör plats för mer längtan. Jag längtar efter en ny tid i själ och hjärta och efter en ny tid i samhälle och kyrka.

Det här året har jag haft behov att sjunga ut min längtan och på så sätt markera vad jag tror på. Markera att jag inte accepterar död och slummer som eviga tillstånd. Sjunga ut att det efter varje vinter kommer en vår också i andens rike.

Så jag avslutar den här vårmanifestationen idag med att sjunga en sång som sjungits i snart 200 år. En sång som är precis så trotsigt hoppfull som jag själv.

Om du vill får du sjunga med, tänk samma melodi som ”i denna ljuva sommartid”!

”Likt vårdagssol i morgonglöd

gick Jesus fram ur natt och död

till liv förutan like. Därför, så länge världen står det efter vinter kommer vår

också i andens rike.

Som fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, och livets alla under,

vi må besjunga med varann hans liv, som döden övervann i påskens morgonstunder.

Snart alla ängar stå i skrud och skogen kläder sig som brud, när livets krafter blomma. Så komme vår i Jesu namn

i folkens liv, i kyrkans famn, till alla själars fromma.” (Nikolaj Frederik Severin Grundtvig