Predikaren kap 8 – bära hopp

Hopp förväxlas ofta med optimism. Hopp hör till de naiva, till de som ignorerar verkligheten och flyr in i positivt tänkande – brukar det låta.

Men hopp har ingenting med positivt tänkande att göra. Hoppet är snarare en konstruktiv strategi mitt i en dyster verklighet. Det är den som ser verkligheten så som den är som har bäst förmåga att känna hopp.

Den som flyr från verkligheten behöver inget hopp. Flykten underhåller och skapar förklaringar som gör att man kan fortsätta sticka huvudet ned i sanden. Företag tjänar stora summor på vår verklighetsflykt, spelbolag, filmindustri, nöjen och resor underhåller oss så att vi slipper göra ett sant möte med verkligheten.

Men flykten bekräftar bara vår brist på framtidstro. Vår tids kanske största brist.

Så här skrev Joel Halldorf och Kent Wisti i expressen i augusti förra året.

”En människa utan framtidstro går böjd genom livet. Hur känner man igen ett samhälle som saknar tro? Kanske på att valkampanjerna handlar om hur mörka krafter ska hindras, men få politiker kan formulera en vision för var vi ska. Eller på att nostalgin breder ut sig: man blickar bakåt eftersom man inte kan föreställa sig något bättre än hur det var förr.” https://www.expressen.se/kultur/ide/vasterlandet-har-redan-gatt-under/

 

Den som saknar framtidstro saknar oftast också hopp. Det går hand i hand. Du kan inte tro på framtiden och samtidigt sakna hopp. Om du tror på framtiden tar du steg i trons och längtans riktning. Då agerar du utifrån det du tror på och de stegen, de vägvalen, förmågan att göra något gott även om du inte ser ett resultat på en gång är vad som kännetecknar hoppet.

 

Hoppets innersta väsen är tilliten. Hopp är att känna tillförsikt oavsett rapporter och framtidsutsikter. I hebreerbrevet 11 står det ” tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Men frågan är vad vi sätter vårt hopp på? I dag är det risk att vi alltför ofta sätter vår tilltro till vår egen kompetens och erfarenhet, till våra rutiner och dokument och till våra tillgångar. Vi behöver inte Gud och därmed egentligen inte något hopp heller så länge vi kan lita på alla de där faktorerna.

En gemenskap som inte behöver ett hopp hos en Gud kan verka stark och självständig i vissa tider. Men den kristna gemenskapen utan hoppet i Gud blir snabbt en trött gemenskap utan riktning.

 

I kapitel 5 pratade jag om likgiltigheten och att enda sättet att bryta med detta tillstånd är att ta steg i tro, att ta steg i längtans riktning. Det är när vi tar steg i tro som vår tro växer, inte nödvändigtvis för att vi ser resultat utan därför att vi vinner något annat – tillit.

 

När vi lever som vi tror, när vi gör det som är rätt växer känslan av frid och harmoni i våra liv. Vår känsla av livskvalité ökar! Det är vad hoppet kommer med, en förmåga att känna en frid oavsett hur det ser ut runt omkring. Hoppet i Gud är nämligen inte beroende av omständigheter eller bekräftelse, den hämtar näring någon helt annanstans. Hoppet bygger också en uthållighet som gör att man kan fortsätta att leva det liv man tror är rätt oavsett vad man möter. Det är vad som förändrat samhällen och enskilda människors liv genom hela kyrkans historia. Ett folk som hela tiden strävar efter att leva sant och rätt och som inte styrs varken av trender eller olika ödesdigra rapporter – de lever inte rätt för att det trendar utan därför att det är det goda alternativet som man vill följa.

 

Predikaren uppmanar till att göra så gott man kan i kapitel 8. Att göra rätt och leva rättfärdigt. Följ de lagar som gäller i ditt land. Ge inte Gud löften du inte kan hålla, var realistisk. Den vise vet när man bör handla och hur. För allting finns det en tid och ett sätt.


2 reaktioner på ”Predikaren kap 8 – bära hopp

  1. Hej Josefin,
    En kommentar från Harads och mig Thorbjörn Enberg boende i Norrbottens glesbygd där vi tappat många ur befolkningen och servicen urholkas. Po Tidholm filmade om detta hemma hos mig i serien Resten av Sverige. I missionsförsamlingen är vi 29 medl och av dessa ser vi 6-10 på gudstjänster. Vi vet inte hur vi ska gå vidare. Ekumenia har samlat oss och Boden och Smedsbyn och Svartlå och Kalix för samtal. Få se vad som kommer ut. Själva går jag och min fru in i samarbete med Sv kyrkans asylarbete sedan några år tillbaka. Det känns bådehoppfullt och deprimerande. Vi träffar kanske 10-15 av de 100-talet som finns här. Många asyl vill inte träffas och lära sig svenska men en del vill. Några har konverterat och döpt sig.
    Mitt andliga hopp är att Gud leder mig genom sin ande när jag varje dag beder om hans beskydd och ledning. Fick en uppenbarelse i höstas att jag skulle sikta på att vara From och Hängiven!
    Ok Gud då gör jag det svarade jag. Hittade en del bra bibelord som styrkte mig och på den vägen är det.
    Gud välsigne dig och ert arbete i Gnesta med omnejd.

    Gillad av 1 person

    1. Tack för att du delar med dig av din situation! Det må se hopplöst ut men vi har inte hela bilden. Gud är god och Hans vägar till människors hjärtan tar sig alla möjliga uttryck! Önskar dig Guds välsignelse och tackar Gud för att det finns människor som hoppfullt står kvar på platser där ingen annan ser något hopp!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s