I det livlösa förbereds marken för en ny vår

Den hr adventskalendern är en kombination av Predikaren kapitel 12 och adventspredikan från första advent. Hur kan man kombinera dem, kanske någon tänker… Advent som är så mysigt och glatt och Predikaren som är så deppig?

Men de har faktiskt mer med varandra att göra än vad man tror. Årets första advent lämnade ett grått november bakom sig, rekord igen på brist på soltimmar. Vi verkar slå rekord varje år i november på mörker, dimma och solens frånvaro.

Men solen är ju såklart varken frånvarande eller inte verksam. Det är bara det att solens strålar inte känns lika påtagliga och att moln och annat skymmer solens ljus från att nå fram. Så kan det vara i livet med. Det kan tyckas som att livet är helt totalt grått och livlöst – hopplöst och kanske till och med meningslöst.

Är det någon bok i Bibeln som beskriver den där känslan bra så är det Predikaren. Här göms inget mörker i klämchecka beskrivningar och inte får man någon hurtig kommentar som ska göra allt bra på slutet heller. Det är ett elände och ett jagande efter vind.

Varför ska man hålla på och stanna upp i mörket för? Det kan väl inte komma något gott ur att vara så pessimistisk? Lite på samma sätt upplever jag ibland att vi vill förhålla oss till november… helst av allt skulle vi nog vilja hoppa över den månaden helt och hållet.. Alla människor har någon form av relation till november. Aldrig ser jag så mycket klagan över en månad som just i november. Häromdagen kallade någon november för en enda lång grå och livlös transportsträcka till december. Det är december vi vill ha, dofterna, löftena och ljusen. November, vad ska vi med den månaden till?

IMG_9161

Nä usch.. jag vill bara tänka på mysiga saker kan någon tänka. Och ja visst är det fint att vi kan välja att skjuta bort mörkret från vårt medvetande. Men faktum är att många människor på den här jorden (också här i vårt land) inte har den lyxen. Om jag har privilegiet att strunta i att tänka på mörkret kanske jag av just den anledningen ska stanna upp en stund och låta mörkret drabba mig lite. Det är inget farligt även om det kan kännas obehagligt och sårbart.

I det mörka och grå, tillsynes livlösa november förbereds marken för en ny vår. På samma sätt kan det livlösa, mörka och tillsynes hopplösa tillstånden i våra egna liv vara just förberedelser på en ny vår. Om vi vågar ta emot dem för vad de är. Jag tror att när vi landar i det gråa och mörka och tar in smärtan som det kan innebära skapas en längtan och en hunger i våra liv. När vi fortsätter att rusa på, flyr in i julen för tidigt eller gör något annat för att liksom förtränga novembermörkret riskerar vi att gå miste om den längtan som kommer efter nytt liv.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s