långfredag – avslöjar mitt inre

Han blev förråd, ingen stod tillslut kvar vid hans sida. De som följt honom under flera år hade nu spritt ut sig. Livrädda för att bli igenkända som efterföljare. Livrädda för att ertappas som misslyckade.

 

De hade ju lämnat allt bakom sig för att följa den här mästaren som påstod sig vara Messias. De hade satsat allt på att han var den som skulle störta ockupationsmakten och skapa en ny tillvaro av fred. De hade hört vad han sa men hade de verkligen förstått? Jesus sa ”hör du som har öron” och det gick dem nog förbi. De var så fokuserade på att se vad de ville se i honom. De ville så gärna bli befriade från all nöd och kamp som de levde i. De ville ha en befriare som tog bort smärtan och kampen ur livet.

 

Istället kom en man som inte skyggade för sårbarheten. Som istället tillät sig att förnedras och gå hela den mödosamma vägen för att bevisa kraften i den rena sanna kärleken. Ingen förstod. Eller några gjorde nog det, det fanns de som förstod och kanske gjorde det dem också besvikna. De ville inte ha en sådan räddare. En som pekar på det rike som varje människa bär inom sig, som pekar hur det kan vara fullt av liv trots att allt annat omges av död. De ville inte ha det ansvaret.

 

Så kan jag iallafall tänka mig att det var. För jag har också varit där. Stått i folkhopen och ropat ”korsfäst honom” på grund av min besvikelse på att Gud inte var den jag trodde Gud var. Jag ville inte erkänna att min Gudsbild begränsade min förståelse av livet och mina möjligheter. Ville inte ha det ansvaret. Jag ville bara bli räddad från allt som gjorde ont. Men jag blev inte räddad – jag blev avslöjad.

 

Naken stod jag sedan och såg på mig själv och hur mitt ego spelat mig ett spratt som påverkat hela livet. Avslöjad i all min brustenhet, otillräcklighet och ovilja att släppa taget om kontrollen. Kanske har jag kommit till insikt när han hänger där på korset och jag ångrar mig så mycket att jag inte stod upp för det han bar fram tidigare. Ångrar att jag inte vågade visa att jag höll med. Nu är det försent. Jesus som bar fram ett nytt sätt att leva på, som pekade på riket inom mig, vars kärlek var så ren och som lärde oss att tillbe i ande och sanning är död.

Men jag stod inte längre ensam, i min nakenhet fick jag sällskap av honom som gick före. Han som blev missförstådd och hånad och som lät det hända för att visa på vägen till livet. Långfredagen avslöjar både min nakenhet men också att jag aldrig någonsin behöver vara ensam i den mer.

 

Idag övar jag på att acceptera döden. Att acceptera det jag inte kan påverka. Att släppa taget om allt i mig som hindrar mig från att leva fullt ut. Erkänner min litenhet och mitt ego som för mig på fall. Idag firar jag ingenting för den här insikten gör ont.

 

Långfredagen känns i kroppen och det ska den också göra. Insikter gör ont men det finns ingen växt som inte kommer ur smärta. Det långfredagen vill lära oss är att det inte finns någon verklig kärlek som inte ger allt. Den verkliga kärleken är alltid beredd att släppa taget om allt. En som offrar sig så att andra får leva, det är kärlekens främsta budbärare. Jesus pekade inte på långa listor av lagar vi skulle följa, han pressade inte människor över deras förmåga, krävde inte prestation utan bjöd in till en relation.

 

 

Om du vill läsa om händelsen under den första långfredagen hittar du den i Matteusevangeliet 27 eller genom att klicka på länken!

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s