Den här dagen var ett vakuum, knäpptyst eftersom det också var sabbat. Ingen rörelse eller kommers inget att fly in i. Bara bottenlös sorg att falla handlöst i.
Hur kunde Gud tillåta det här att ske? Hur kunde Gud acceptera att vi skulle leva i den här ovissheten? Att vi skulle få existera utan framtidsutsikt? Hur kunde Gud?
Det är den här dagen som prövar vår tro mest. Hur kan jag tro på en Gud när allting skiter sig och inget blir som vi tänkt eller trott? När det inte höll hela vägen? Hur kan vi erkänna oss till en Gud som är tyst?
Besvikelsen är enorm – vad händer nu?
Den som inte hittat till varandet börjar nog direkt fundera på görandet. Vad kan vi göra nu istället? Ska vi bygga något på egen hand? Ska vi testa någon annan idé eller ska vi bara släppa taget om att det ens finns något mer bortom himlarymderna att hoppas på?
Gud lockar oss idag att stå kvar i våra frågor och hitta vilan i ovissheten. Vilan som kommer ur förtröstan. Vi ruvar på något i den väntande vilan. Något som kommer att födas fram tids nog. Fram tills dess måste vi stå kvar.
Tillit, tillförsikt, hopp, förlitan som alla beskriver vad förtröstan handlar om. Om att stå kvar i något fast man inte riktigt ser något resultat på en gång. Idag tränar vi oss i tillit, vi övar oss att hålla fast vid en tro som föder hopp även för det vi inte vet ska komma.
Den här dagen övar oss i att sätta vår trygghet till någonting utanför vår fattningsförmåga. Utanför det vi kan ha kontroll över. Den kortsiktiga smärtan är ingenting mot den frid som kommer ur att veta att hela världen kan och jag är ändå trygg.
”Varför är du tyngd av sorg, min själ och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka honom, min räddare och min Gud.” Psaltaren 42:6
entropalandet.se 