Vad innebär det att vara kyrka på nytt sätt? Det handlar både om att vara i kontakt med den tid vi lever i nu men också om att vara i full kontakt med våra rötter. Kyrka på nytt sätt ser olika ut på olika platser eftersom det är olika människor och förutsättningar som formar hur kyrkan ser ut. Det går inte att kopiera någon annan rakt av – då har man inte gjort sitt jobb att vara närvarande i sin egen berättelse eller den omgivning man finns.
Idag ska jag utveckla texten kring konstverket som jag skapade för 10 år sedan och som fortfarande är en av mina bästa beskrivningar på vad kyrka handlar om för mig.
”Framtidens församling är en obekväm gemenskap.
Det är en gemenskap som är obekväm på det sätt att det inte går att sitta still. Man kan aldrig sätta sig ned och bli bekväm. Och man kan heller inte stå själv. Det är en gemenskap som är beroende. Och när man är så beroende och står så nära för att inte falla. Då blir den också obekväm.” Varför blir den obekväm? Jo, för när jag delar livet så där nära med andra så kommer mina svagheter och sårbarheter att synas. Jag kommer ibland bli smärtsamt medveten om min otillräcklighet och även lära mig ta ansvar för mina reaktioner och erfarenheter så det inte går ut över någon annan på ett skadligt sätt.
”Det är en obekväm gemenskap som vågar ställa de obekväma frågorna till varandra och samhället. Och det är en obekväm gemenskap som vågar ge de obekväma svaren. Det är en obekväm gemenskap vid köksbordet. Och det är en obekväm gemenskap ute i staden där den bor och lever. Den obekväma gemenskapen har övertygelser och står upp för dem trots obekväma reaktioner av utomstående.” Det finns ett citat av Desmond Tutu som lyder ”we need to stop just putting people out of the river. We need to go upstream and find out why they´re falling in.” När kyrkan är som bäst är den planterad i sin samtid och på barrikaderna för utsatthet och ojämlikhet. Det är en återkommande rörelse inom kyrkan, när den hittar kontakten med sina rötter och den verklighet den lever i blir det alltid goda nyheter för människor och skapelse som lider under olika sorters förtryck.
”Den obekväma gemenskapen är vacker i all sin enkelhet. Den obekväma gemenskapen ser inte till ålder, utseende eller ursprung. Den obekväma gemenskapen är krönt med Guds härlighet. Såren och bristerna i gemenskapen och i människorna i den blir utrymmen för Guds härlighet att lysa. Och den obekväma gemenskapen är tvättad ren från smuts, skam och synd. Den obekväma gemenskapen är vit som snö.” Det behövs inte så flashiga saker för att kyrkan ska bli riktigt vacker och intressant. Det som krävs är att den lever ut sin tro helhjärtat och fullt ut. Då blir det en gemenskap som tillåter mångfald av uttryck, stilar och utseenden. Då blir det en plats som kultiverar blomster i alla människor. En gemenskap som hela tiden påminner om att vår sanna identitet inte sitter i vad vi GÖR eller GJORT utan i att vi oavsett allt är oändligt älskade precis sådana som vi är. Det är så vi blir ”rentvättade” genom att vi ständigt återvänder till rotsystemet som säger att mitt värde inte sitter i mina prestationer eller misslyckanden utan i att jag är älskad.
”Och den obekväma gemenskapen finns endast till för att ge ära till Fadern, Sonen och Den Helige Anden. Och genom lovsången vara ett vittnesbörd för dem runt omkring.” Vad innebär det att ge ära till Fadern, Sonen och den Helige Anden? Jag tror vi ärar Gud bäst genom att leva i kärlek och rättfärdighet (så gott vi kan såklart). Att vi ständigt försöker lära oss och utforska mer av vad det innebär i våra liv och våran tid. Om jag sjunger vackra sånger men behandlar människor illa blir det varken lovsång eller någon ära av det. Mitt liv är mitt viktigaste redskap för att leva ett ärofyllt liv, alltså ett liv som är värdigt kärleken som den återspeglar.
Idag avslutar jag inlägget med en sång som rört mig till tårar så många gånger att jag tappat räkningen. Det här är vad min tro handlar om!
entropalandet.se 