Vet du inte att du ska blomma?!

Nu är det dags att bli lite mer konkret till vad jag tror att kyrka på nytt sätt handlar om. Bortom verksamheter och traditioner finns ett rotsystem som befriar till något mycket större (som absolut kan landa i verksamheter men inte behöver göra det). Nu börjar en serie om församlingen som en trädgård!

Så vad är kyrka egentligen? Kyrka är man när man lever rotad i den rena kärlekens källa, omsluten av det sanna ljuset. Med kyrkans ord när vi lever i relation till Gud genom Jesus Kristus. Det är då våra rotsystem leder oss till växt för ett annat rike här på jorden. Ett som har andra regler än dem vi människor skriver för varandra.

Guds rike handlar om växt, om att bära frukt och att vara i funktion. Man ser det tydligt i naturen, hur allt är skapat med specifika syften, behov och blomningssätt. Att vara rotad i det riket innebär något stort också för oss människor. Det innebär befrielse från hämmande normer och strukturer som säger att vi måste förtjäna våran plats. Det innebär mod att våga ta för sig av livet och slå ut i alla de färger som vi människor bär på insidan.

Det innebär att få vara den människa jag innerst inne är. Den människa jag kanske känner att jag förlorat, inte har kontakt med, ibland flyr ifrån men oftast längtar efter att få vara. Den där människan som inte ber om lov att få känna sig välkommen och uppskattad i allt den är.

Församlingen är tänkt att vara en stärkande gemenskap. En som skapar utrymme för varandra att få syn på vår sanna identitet. En som utmanar oss att ta till oss av insikter av att gömma oss eller fly från sidor vi inte tror kan bli älskade. Församlingen är tänkt att vara som ett växthus, en plats där man förkultiverar – stärker Guds rikes kulturen – så att man kan stå stadigt sen utanför och blomma på sitt sätt.

Ett växthus formar inte alla växter till samma sort utan skapar den atmosfär som olika plantor behöver i olika tider för att kunna blomma och vara i sin funktion.

Det är inte växthuset som är hela livets tillvaro. Det är tänkt att man ska blomma utanför växthuset, på sin plats där man hör hemma i den stora trädgården.

Min bästa bild av vad en kyrka är och ska vara är en trädgård där alla har sitt sätt att lysa och sprida kärlek så att det skapar en annan tillvaro här och nu på planeten vi bor på.

Vi kan alla lämna avtryck. Vi har alla en funktion att fylla, unik för var och en. Ingen kan ta min plats och det går heller inte att konkurrera ut någon annan medan man fyller sin funktion. När vi sträcker oss mot det närande ljuset som vi finner i Jesus växer vi och formas både mer lik honom men också till att bli mer oss själva.

Om vi ändå hade envist mod som lejongapen som trotsar kyla och mörker och fortsätter sätta knopp och slå ut. Om vi ändå var lika trotsiga som dem i att sprida hopp och färgprakt. Hur skulle inte världen se ut då? Lejongapen bråkar inte på andra plantor om att de blommar på fel sätt, de påpekar inte hur snett andra spretar eller hur vissna de ser ut. De bara gör sin grej som de är skapade till. De blommar på sitt unika sätt. De sträcker sig högre och högre mot ljuset och skjuter knopp genom frost och minusgrader som om de var rotade i en annan årstid. Tänk om vi vore lite mer som dem till mans. Då skulle världen se bra annorlunda ut!