”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. ” Hebreerbrevet 11:1″
Den tro vi har är tänkt att bygga hopp, det är när vi praktiserar vår tro som hoppet byggs. Hopp är en muskel, något vi kan träna oss i, något som kan växa eller minska beroende på vår tro och hur vi praktiserar den.
Att känna hopp är viktigt för oss människor, hoppet är en förutsättning för att vi ska kunna leva helhjärtade liv. Det är en av de dimensioner som skapar vår existentiella hälsa. Den existentiella hälsan handlar om att ha inre resurser som ger kraft och styrka för de utmaningar och omständigheter livet handlar om. Den här Adventskalendern kommer därför på olika sätt att fokusera just på det.
Tron är grunden för det vi hoppas på, alla har en tro, oavsett om den är baserad på en religiös, politiskt eller annan grund. Tro är en livssyn, det är hur vi ser på våra liv, på vad som ger mening och vad livet handlar om.
Ofta tar vi tron för given, lägger inte så mycket energi på hur den ser ut eller hur den fungerar. Den liksom bara är. Men en tro som inte bygger hopp är en tro som inte är fungerande. Trons funktion är att bygga hopp så att vi kan möta alla möjliga omständigheter i livet med mod och hela hjärtan. Hoppet bär oss över ovissheter, över olyckliga omständigheter och mörka stunder.
Men vad är hopp då?
”Hopp är ett mångfacetterat begrepp med svårförklarad innebörd, vilket i vårdvetenskaplig forskning beskrivs som en känsla, upplevelse eller behov.” (hämtad från ”Hoppet gör det värt att leva”).
Hopp/hoppas är synonymt med att önska och drömma om något (Stora synonymordboken, 1998).
Vi brukar säga att hoppet är det sista som lämnar människan.
Synonymer till hopp är förlitan, förtröstan, förhoppning, förväntan, lit, tillförsikt, ljusglimt och utsikt.
Vi kan ibland känna oss lurade av hoppet och det är ofta när vi definierat hoppets mål. Men att bära hopp kan också innebära att man litar på att något gott kan komma ur det oväntade. Att hoppas behöver inte innebära att det blir som man har tänkt, men att man har tro för att det kommer att lösa sig.
Det är här tron kommer in. För om min tro definierar målen och ger mig hopp som hela tiden grusas, finns en risk att jag tillslut slutar att hoppas. Vad ska vi med det till om det bara gör oss besvikna?
Men tänk om det inte är hoppet det är fel på utan tron som ligger till grund för den?
1:a Advent utmanar oss i vår förmåga att känna hopp. Folket som levde under Jesu tid längtade och hoppades på en frälsare som skulle komma och göra allt bra. Någon kraft utanför en själv som kunde ställa allt eländigt tillrätta. Man föreställde sig en stor och stark ledare som skulle störta ockupationsmakten. Man föreställde sig en ledare som skulle inta Jerusalem med pompa och ståt.
När Jesus är redo att ”inta Jerusalem” utifrån hans livsuppgift så söker han efter ett åsneföl att rida in i Jerusalem på. När han kommer innanför fortare kommer han inte på en ståtlig vit hingst eller något annat ståtligt djur som skulle visa på det maktanspråk vi är vana vid. Frälsaren red in i ögonhöjd, red in på ett föl till en åsna.
Så jag vill avsluta den här första luckan med att fråga:
Vad gör den berättelsen med dig? Vad innebär det att tänka att Gud väljer en sådan väg för att demonstrera sin makt?
entropalandet.se 