Hopp är en muskel – Dec 1

Hoppet är ett radikalt sätt att vänta på. Det är att släppa taget om det vi inte kan kontrollera och ge utrymme för tilliten att växa. Hopp är att praktisera det jag tror är sant – oavsett om jag ser att det ger något resultat eller inte.

Alla människor kan träna upp sin hopp-muskel men alla har inte lärt sig hur övningar för hopp-muskeln ser ut. Därför gör vi den här kalendern. Den ger dig förhoppningsvis de redskap du behöver för att bli starkare i ditt hopp! Vi vill också ge utrymme för samtal och gemenskap under Adventstiden och har därför skapat samtal & pyssel kvällar på torsdagar kl.19.00. Du anmäler dig genom att klicka här!

Adventstiden handlar till stor del om att träna hoppet så att vi är redo att ta emot ljuset när det föds in i vår tid på nytt. Adventstiden handlar om att våga tro på att det finns något gott i den här världen. Våga tro att det finns goda tankar för oss och vår framtid. Det här året utmanas vi enormt i vår tro. När ska den här pandemin ta slut? Hur ser världen och våra omständigheter ut när pandemin är över? Ovissheten har blivit konkret och en vardaglig följeslagare. Egentligen ingenting nytt, så har det ju alltid varit, men många av oss hade nog glömt bort det eller kanske aldrig behövt tänka en sådan tanke.

Under 1:a Advent läser vi texter om hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Folket som tog emot honom längtade efter förändring. Deras liv var prövade, många levde under förtryck, levnadsutrymmet var svårt. Jesus rider in som kung i ett annorlunda rike, ett upp och nedvänt rike, där makten är en kärlek som inkluderar. Inget av det man förväntade sig, men större, bättre än man någonsin kunde tro.

Där ligger vår brottning. Kan det verkligen vara så bra som bibeln förklarar det? Att Jesus vill förkunna fred för alla folk? Där krigets vapen ska förintas? Kan man verkligen tro på att det är möjligt att skapa en tillvaro där kärlek och godhet får styra? Ja, enligt den kristna tron är det det! Det är vad vi tror och försöker praktisera. Det är vad våra traditioner påminner oss om varje år. Ofta är det vi själva som begränsar livet och dess möjligheter. Våra normer, regler och erfarenheter begränsar vår förmåga att ta emot livet så som det kommer. Att hoppas är att släppa taget om kontrollen och istället våga vänta. Det är inte så passivt som det kan låta. För att kunna vila i ett väntande behöver jag ständigt vaka över var jag fäster min tillit.

Att känna tillit handlar till stor del om att känna sig sedd. Att tro att mitt liv vilar i kärlek och goda intentioner. Att känna att man får vara den man är fullt ut. Livet får oss inte alltid att känna det där, det är här andligheten kommer in. Olika religioner har hittat sina praktiker och synsätt för att genom andlighet möta livets omständigheter med en annan dimension som tillför kraft och perspektiv. Den kristna livssynen talar om att vi är oändligt älskade och att varje liv har ett omistligt värde. Att nåden bär oss från en dag till en annan och att det inte hänger på oss fullt ut. Att det finns en kraft som verkar för dig, som vill leda dig till en framtid och ett hopp. Hur skulle det se ut om du kunde leva ditt liv helt utifrån den positionen?

Så idag vill jag dela en övning i tillit. Till övningen behöver du mellan 5-15 min.

Sätt dig bekvämt tillrätta, ta 3 djupa andetag och känn hur pulsen saktar ned. Tillåt tystnaden att omfamna dig en stund. Läs sedan dessa rader ur Psaltaren 139 och tänk att de handlar om dig. Att de här orden är sanna för dig i just den verklighet som du befinner dig i.

”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet?Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör.Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. Dina tankar, o Gud, är för höga för mig, väldig är deras mångfald. Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.” Psaltaren 139:1-18 Bibel 2000

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: