”och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’” Jesaja 7:14
Julevangeliet talar om en Gud som väljer att bli människa och bli en del av tid och rum. Den Guden tror jag på. En Gud som är engagerad och närvarande här och nu. Men inte på det sättet att alla mina problem magiskt ska försvinna av Guds närvaro. Istället är det just Guds närvaro i mitt egna kaos som är den största kraftkällan. Jag behöver inte vara rädd. Jag är aldrig ensam. Kärleken (Gud) bor i mitt hjärta och där kan jag hämta styrka även i utmanande tider. Oavsett vad som händer så kan jag vara trygg, för jag vilar i tron på att det i grunden finns goda tankar för mig och mitt liv.
Julevangeliet talar om att kärleken föds som ett skyddslöst litet barn. Det är något skört och ömtåligt. Det är heligt och något jag får vårda ömt. Maria, Jesu mor, tog alla händelser som hände runt Jesu födelse till sitt hjärta och begrundade det, står det. Hon gömde det i sitt hjärta därför att det var för stort för att sprida vitt och brett eller skryta om. Det var så mycket större än hon anat. Nåden att få vara en person som ger plats för det eviga ljuset är otrolig. Maria är inte ensam om den gåvan. Den ges till oss var och en. Vi alla kan få bli födelseplats för det eviga ljuset. Inom var och en av oss finns möjligheten för kärleken att födas på ett sätt som skänker den här världen fred.
Gud med oss. Inte långt borta, krävande våra offer och vår rättrogenhet. Gud med oss. Där vi är. Mitt i tröttaste året på länge. Mitt i sjukhussalarna, i springet i korridorerna och svetten som rinner ned för kinderna. Gud med oss. Mitt bland oron för anhöriga som kämpar för sitt liv. Bland dem som är rädda. Som sitter ensamma. För dem som inte vet vad nästa år kommer innebära. För dem som inte kunde fira jul med den man har kär. Gud med oss. För alla som är på flykt. För dem som fryser och dem som åt alldeles för mycket på det ändå så väldukade julbordet. Gud med oss.
Kanske är det just den här julen vi kan ta till oss budskapet fullt ut. För det är inte i det välstrukna, i överflödet som vi framförallt får syn på det. Det lilla fröet av hopp och ljus kan verka så obetydligt och oviktigt. Kan överröstas av så mycket annat. Men när bruset tystnar står det trotsigt kvar, överlever alla möjliga hinder för att stilla viska till oss. Du är aldrig ensam, i ditt inre kan kärleken födas på nytt.
Och när vi orkar viska vårt försiktiga ja till kärleken tar något mycket större vid.
Hur gör man det då? Jag tror att vi alla har vår egna resa att göra, men ett första steg kan vara att formulera den där längtan för sig själv. Skriva ned orden, eller viska dem så att man ändå hör. Du kan om du vill vända dig till Gud med orden, det vi kallar för bön.
#enhoppfulladventskalender är nu slut för det här året och jag vill avsluta med att tacka dig som följt med på resan. Med en sång, som också kan få bli till en stunds meditation, vill jag önska dig en fridefull Jul och ett hoppfullt nytt år!
entropalandet.se 