Jona kap 2 – när mörkret omsluter

Jona slungades överbord och blev fångad av en stor fisk. Jag minns det här stycket tydligt från söndagsskolan. Den stora valen som kom och slukade Jona och hur han bodde i valens mage i flera dagar. Det var en tacksam berättelse kan jag tänka mig, mycket dramatik som fångade barnen.

När jag nu läser texten på nytt är det med något förändrade ögon. Inte för att jag som barn tänkte att berättelsen var en historisk beskrivning men jag har tillåtit mig gå djupare i texten och dess innehåll. Läst lite kommentarer och reaktioner på boken som hjälpt mig få fler nyanser till det som står. Så jag ska dela med mig av ett par saker jag tänkt på när jag läst kapitel två, sådant som väckts i mig av läsningen.

Det första jag tänkte på var att Jona på sätt och vis flyr igen. Det ansvar han tog för att stilla stormen var att be männen på båten att slänga honom överbord. Någon slags hjälp till självmord förklätt till att han blir hjälte som offrar sig för kamraterna. Jona fortsatte flykten från Gud genom att slänga sig i havet, då kanske han ändå kunde få slut på alltihop. Jag tror inte han räknade med den stora fiskens ingripande, eller Guds rörelse i hans liv. Jag stör mig mycket på det här, att Jona fortsätter fly från sitt livskall, fortsätter göra sig till offer genom att försöka dö som hjälte. Hans livs hjältehistoria är en annan som han inte vill ta emot.

Hur många gånger har inte jag gjort samma sak? Flytt från det jag vet är rätt för att det är lättare att fortsätta vara ett offer? Jag blir också påmind om alla gånger jag varit i situationer där någon annan blir hjälte för att hen offrar sig och får lugn på omständigheterna – även fast man inte tagit itu med grundorsaken. På alla kortsiktiga lösningar som inte löser problemet. Jag blir provocerad av texten för att den väcker något hos mig själv.

När Jona hamnar i vattnet dyker fisken upp och slukar honom. Att leva i magen på en fisk är nog inte särskilt mysigt. Det är kompakt mörker och ovisshet. Är det så här han skulle dö? Hur länge ska han ligga där omsluten av mörket medveten om sig själv och sin situation? Större delen av kapitel två är en bön som Jona ber där i magen. När mörkret omsluter oss det är väl ofta då vi tar till de desperata knepen för att komma vidare. ”Om du finns Gud, hjälp mig nu” är en vanlig bön som bes runt om i världen när mörkret är kompakt runt omkring. ”Ur dödsrikets inre steg mitt rop och du hörde min röst.”

Vi kan bara ana Jonas desperation, bönen vi läser känns som en efterkonstruktion. Vi får inte riktigt smaka på sårbarheten. Men kanske räcker det att föreställa sig hur det är att befinna sig i dödsrikets inre för att förstå den? Jag får dock ingen riktig medkänsla med Jona, jag tycker han låter gnällig. Varför kan han inte bara erkänna att han hamnat i detta trubbel för att han flyr från Gud? Varför vill han inte äga situationen?

Jag får inga svar på dessa frågor. Jag behöver lyssna på dem för egen del. Kanske är det med mig själv jag behöver öva medkänsla. För alla de gånger jag beklagat mig över omständigheter jag själv är orsak till.

Nästa vecka ska jag dela en annan provocerande fråga som efter samtalet i bibelstudiegruppen, där vi samtalar om Jona, blev till en befriande tanke!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s