Kapitel två brukar beskrivas som en ”syndabekännelse” att bönen som Jona ber där i magen på den stora fisken är en ånger som leder till att hans liv ställs tillrätta igen. Men den tolkningen har jag brottats med jättemycket för jag ser ingen ånger i bönen, jag ser ingen självinsikt eller omvändelse.
När vi möttes för snart en månad sedan och samtalade om den här texten lyfte jag det här. Jag tycker det är provocerande hur lätt det verkar vara. Jona behöver inte prestera något, hans bön verkar vara tillräcklig för att Gud ska låta fisken spola upp honom på land igen.
Jag tycker det borde ställas högre krav på Jona. Det är ju han som satt sig i situationen. Det är ju han som flytt från sitt livskall och som inte ville utföra det uppdrag han fått av Gud.
När jag tagit upp det i gruppen svarade en av deltagarna att det kanske är för att det inte behövs. Att Guds nåd är tillräcklig ändå.
Klarar jag av en sådan Gud? En som ständigt älskar och accepterar trots våra brister och tillkortakommanden? Som ständigt står kvar och leder vidare och framåt oavsett om vi har lyckats städa upp efter oss?
Det är en provocerande fråga som bjuder in mig till ett större rike. Kan jag acceptera en sådan Gud?
Vad innebär det i så fall för mig och alla de krav jag ställer på mig själv och andra? Kan Guds kärlek vägleda mig även där? Hjälpa mig hitta ett förhållningssätt som skapar sänkta axlar både för mig och andra?
Är det inte precis det som Gud kallade Jona till och som han själv flydde ifrån?
På söndag kl.16.00 är det dags att läsa kapitel 3 tillsammans. Om du vill vara med och läsa och samtala är du välkommen! Kommentera det här inlägget med din mailadress så skickar jag länken till zoom!
Nästa vecka gör vi ett uppehåll i läsningen av Jona eftersom att det är påsk. Jag har förberett en enkel ”påskretreat” online som du kan vara med på. Ingen anmälan krävs, på torsdag kommer en introduktion upp här på bloggen och sedan en bibelläsningsplan med tillhörande övningar.
entropalandet.se 