O helga natt

O helga natt, o heliga natt – då gudasonen till jorden nedsteg.


Vi går återigen mot jul. Snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. I våra fönster lyser stjärnor och adventsljusstakar upp mörkret och för den som har råd i dessa bistra ekonomiska tider en och annan juldekoration i trädgården.
Säsongen utmärker sig oftast av ljus, tomtar, pepparkakor,godis i överflöd och god gemenskap och sällskapsspel tillsammans med nära och kära. Allt är goda ting. Men för många är det även en tid av ensamhet. En del känner sig som ensamast när de är omgivna av andra människor. Det kan vara en påtvingad tid av kompakt ensamhet för människor som förlorat sina nära och kära genom dödsfall eller separationer. Här har vi som kyrka en utmaning. Vad är vi beredda att offra i vår egen bekvämlighet för att erbjuda rum för varandra under en av våra mest familjeorienterade högtider?

Kanske vittnar hela julberättelsen just om att avsäga sig sin egen bekvämlighet för att möjliggöra frid och gemenskap mellan människor? För det är en högtid vi firar till åminnelsen av en Far som låter sig separeras från sin son under 33 år. Det som gör kristendomen unik är att vi inte tror att ordet enbart förblev ord i olika heliga skrifter. Vi tror inte att Gud enbart är en kraft långt där borta. Nej, vi tror på en Gud som låter oss kalla honom för Far, en Gud som inte vill se vår blinda underkastelse, utan vill ha en nära och förtrolig relation med oss.

Vi tror att ordet klev ned i mänsklig gestalt och blev kött, så att var och en som tar sin tillflykt och ställer sitt hopp till honom vars liv, död och uppståndelse vi berättar om, för evigt ska ha frid.

I den så kallade ”lilla Bibeln”, Johannes 3:16 kan vi läsa följande;

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Så vad är den sanning Gud önskar att vi tillägnar oss och lever efter?
– Älska Gud och älska varandra, som vi älskar mig, jag, mitt – ja oss själva!

Den samtid Jesus klev ned i var hård och svår för många människor. Vi talar idag ganska lättsamt om begrepp så som ”alla människors lika värde” och att grupper av människor vi av olika anledningar inte gillar, inte tror på alla människors lika värde. Det är den stora kardinalsynden i den svenska offentligheten.

I den samtid som Jesus klev fram i, var människor strikt inordnade i hierarkiska strukturer. En tid där kvinnor, slavar, föräldralösa och invandrare kunde brukas, torteras och avlivas – helt utlämnade till sina herrars lustar och infall.
Till denna samtid kliver Jesus ner och ger oss grunden till en av våra mest älskade julsånger som mässats från varje kommersiell radiokanal senaste veckorna.

Sången om då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona oss med varandra och Gud, från världens brott och synder, genom att han i vårt ställe; uthärdade den tortyr och död vi enligt Guds lag rättmätigt kan utkräva av varandra för alla de orätter och ondska vi utsätter varandra för.

En stråle av hopp gick då igenom världen, ett ljus som skimrade och ännu lyser upp det kompakta mörker vi människor skapat över både land och hav med vår oförsonlighet, slughet, överkonsumtion och krigiskhet.

Folk, föll då neder, och hälsade glatt sin frihet.
Frihet från vad kan vi fråga oss?

Metaforer används till och med om att Jesus krossat våra tunga bojor.
Att Jesus med sin plågsamma offerdöd befriade vår jord och på kuppen även öppnade självaste himmelen för oss.

Med Jesus Dag, Herrens Dag, -det vi numera refererar till som Juldagen inleddes en ny epok i den mänskliga historien. Början på slutet, eller slutet av inledningen. En ny era där vi gavs gåvan att uti de människor som vi uppfattar står under oss, ges gåvan att istället se en älskad broder. Gud påbörjade processen att låta fjällen falla från våra ögon och genom nåden låta även våra ovänner bli oss kära. Hur kan du, jag – ja vi tillsammans finnas där för våra medmänniskor under den kommande julhelgen?

P-O Flodström, pionjärspastor
En tro på Landet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: